Den bedårande doften av exotiska kryddor fyllde rummet när Megan, med ett nästan förtrollande leende, lade sista handen vid middagen.
Bordet var dukat för deras femte bröllopsdag, och framför David stod hans älsklingsrätter: knaprigt stekt kycklingbröst, delikata sidorätter och en cocktail som glittrade som deras förlorade glöd.
«Perfekt», viskade Megan för sig själv, med ögon som lyste av längtan och förhoppningar.
Men när David steg genom dörren, släcktes hennes drömmar som en låga som dör i vinden.
«Vad i hela världen har du på dig?» spottade han, hans blick skarp och dömande. «Du ser ut som om du lagt på dig ett par kilo.»
Megan kände hur en kall isbit slog mot hennes hjärta, men hon tvingade fram ett stelt leende. «Tycker du verkligen inte om det? Det är vår femte bröllopsdag, kommer du ihåg?» hennes röst var mjuk, nästan som ett förlorat rop i vinden.
David fnös och pressade käkarna samman. «Självklart kommer jag ihåg.»
I ett kort ögonblick tändes ett litet hopp inom Megan, som om han hade något förberett för henne. Men när han drog fram ett kuvert från jackfickan, fylldes hennes kropp med en kall känsla av förvarning.
«Det här är inte biljetterna till Paris… Vad är det här?» frågade hon, med darrande händer, när hon öppnade kuvertet. Ordet «SKILSMÄSSA» stod där i svarta, hårda bokstäver som skar som knivar.
«Säg att det här är ett skämt!» väste hon, tårarna brännande som en flod vid hennes ögonfransar.
David skrattade ett kallt, hjärtlöst skratt som skar genom luften. «Jag skämtar inte, Megan. Jag är trött på oss. Jag hatar dig.»
«Varför?» frågade hon, med en röst som inte var mer än en viskning. «Vad har jag gjort för att förtjäna detta?»
David såg på henne, hans blick fylld av förakt, som om hon var en främmande varelse. «Titta på dig. Du är inte längre den kvinna jag gifte mig med. Du är bara en blek skepnad av henne.»
Megan kämpade för att hålla tårarna i schack och försökte hålla sitt hjärta intakt. «Vi kan gå i terapi, vi kan lösa det här… Jag älskar dig, David!»
Men hans hånflin blev bara kallare. «Terapi? Om någon behöver hjälp här så är det du, inte jag.» Han vände bort blicken, grep sin resväska och gick mot dörren.
«David, snälla… Vi kan ordna det här!» ropade Megan, men han lyssnade inte. «Någon väntar på mig utanför. Det är över, Megan.»
«Vem är det?» flämtade hon, nästan kvävd av sina tårar.
«Jessica.» Han log ett självsäkert leende. «Min sekreterare. Hon är vacker, självsäker och exakt det jag förtjänar.»
Med en sista föraktfull blick försvann han genom dörren, och lämnade Megan ensam i en förödande tystnad.
Dagar blev till veckor, och Megan förlorade sig i en värld av sorg och förtvivlan. Hennes liv kändes som ett krossat glas som inte gick att laga. Men hennes bästa vän Veronica vägrade låta henne förlora sig själv.
«Sluta vara en sänkande båt, Megan, och bygg istället en ny flotte!» sa Veronica, medan hon utan att tveka installerade en dejtingapp på Megans telefon.
Trots sina tvivel började Megan att utforska appen och strax efter dök ett meddelande upp: «Hej, du ser helt fantastisk ut!»
Meddelandet kom från en man vid namn Robert, och hans ord gav en värme i Megan som hon länge hade saknat.
Efter några samtal bestämde de sig för att träffas. Megan förberedde sig noggrant: en lätt doft av parfym, en enkel men vacker klänning och en strimma av hopp som fladdrade i hennes bröst.
När hon kom till caféet började hennes hjärta slå snabbare, men plötsligt kände hon en kylig känsla av förträngd oro. David stod där framför henne.
«Så du ska ut?» frågade han, hans röst fylld av misstänksamhet.
Megan nickade och försökte gå förbi honom, men han blockerade vägen. «Megan, jag gjorde ett misstag. Jessica lämnade mig. Snälla… ge mig en chans till.»
Men Megan var inte den kvinna hon en gång varit. Med ett fast uttryck på ansiktet sa hon: «Det är för sent, David. Jag har gått vidare.»
På caféet väntade Robert på henne, med en bukett liljor i handen. Han bad om ursäkt för sin fördröjning och log ett varmt leende som smälte Megans hjärta.
Tillsammans skrattade och pratade de, och Megan kände hur bitarna av hennes hjärta började läka. För första gången på länge blickade hon inte tillbaka, utan såg fram emot en framtid full av löften och möjligheter.
Och när kvällen närmade sig sitt slut visste Megan att hon inte bara hade funnit en ny kärlek, utan också återupptäckt sig själv.
