Vid sexton års ålder tog Eric steget in i det okända.
Han lämnade tryggheten hos sin fosterfamilj och begav sig ut på en ensam resa, driven av en brinnande längtan att hitta sin biologiska mamma och få svar som kunde förändra hans liv.
Men sanningen han mötte var smärtsammare och mer omvälvande än han någonsin kunnat föreställa sig.
Vägen slingrade sig genom landskapet som ett grått band, inramad av böjda träd som svajade försiktigt i vinden. Inuti bilen hördes ett bekant prat och det ljusa skrattet från Mila, Johnsons tvååriga dotter.
Eric satt på baksätet, med pannan mot den kalla rutan, hans tankar långt bortom den öppna vägen framför honom.
Mrs. Johnson vände sig om och kastade ett oroligt öga på honom.
– Är allt bra, Eric? Du verkar så tyst idag.
– Mm, – mumlade han och såg ut genom fönstret igen. Han kände hur klumpen i halsen växte, men han visste att han inte kunde svälja den. Sedan Mila föddes hade något förändrats.
Johnson-familjen var densamma – full av kärlek och tålamod. Men för Eric hade något förändrats, en tvivelaktig känsla växte inom honom, som ett främmande objekt som inte hörde hemma. Mila var deras verkliga barn. Ett barn som verkligen var deras.
Vid vägkanten stannade de. Mr. Johnson gick för att tanka medan Mrs. Johnson tog hand om Mila. Eric tog en chans att sträcka på benen. När han såg sig omkring fångades hans blick av ett gammalt, väderbitet skylt: «Eliza’s Diner – sedan 1983.»
Det väckte något inom honom. En glimt av minne han nästan glömt bort. Med skakiga händer drog han fram den enda bilden han hade på sin biologiska mamma ur sin ryggsäck.
Ett barn i en ung kvinnas famn. I bakgrunden, samma skylt.
Erics hjärta började slå snabbare. Kunde det verkligen vara så enkelt? Kunde det han hade sökt så länge ligga just här?
– Eric? – Mrs. Johnsons röst bröt tystnaden och fångade hans uppmärksamhet. Hon såg orolig ut. – Vad händer?
Han skakade på huvudet.
– Ingenting, – ljög han och gömde snabbt bilden. Beslutet var fattat. Den här natten skulle han lämna Johnson-familjen – åtminstone för en tid. Han behövde finna sanningen, oavsett pris.
Natten var stilla när Eric lämnade sitt tält. Månens kalla ljus föll på campingplatsen och de enda ljuden var vindens sus i träden.
Med ryggsäcken över axeln smög han bort från tälten, bort från de människor som älskat honom, men som ändå inte var hans egna.
Efter en timmes vandring kom han fram till diner. Det var öppet, och ljuset som spillde ut från fönstren kändes som en inbjudan. Hans hjärta slog snabbare när han gick in. Lukten av gammal fritös och kaffe fyllde luften.
Bakom disken stod en kvinna, äldre än han hade förväntat sig. Hennes axlar var tunga, blicken trött. Men det var hon. Det var tvunget att vara hon. Eliza.
– Ursäkta, – sa Eric tveksamt och drog fram bilden. – Känner du igen detta?
Kvinnan tog bilden, hennes ögon smalnade. Sedan skrattade hon bittert.
– Det var länge sen, – sa hon och sköt tillbaka bilden. – Vad vill du mig?
– Jag heter Eric, – sa han, och hans röst brast. – Jag är din son.
Eliza betraktade honom, hennes blick var kall och oförstående.
– Son? Jag har ingen son, – svarade hon och vände sig bort för att sätta på kaffemaskinen.
– Snälla, – bad Eric. – Jag vill bara förstå varför du gav bort mig.
Hon vände sig långsamt om, hennes läppar pressade sig samman till en smal linje.
– Vet du, unga man, vissa människor är inte menade att vara föräldrar. Du var ett misstag, och jag rättade till det.
Hennes ord träffade honom som en fysisk smäll. Han stod där, ordlös, medan hon återigen vände ryggen åt honom och lät honom stå kvar – ensam.
När polisen hittade Eric timmar senare satt han på en sten vid vägkanten. Han sade inget, lät sig bara tas tillbaka till Johnson-familjen. Mrs. Johnson var utom sig av oro och gav honom en värmande, skyddande kram, som om hon hade saknat honom i åratal.
– Vad hände? – frågade Mr. Johnson stilla.
Eric såg på honom, hans ögon var röda men fyllda av beslutsamhet.
– Ingenting, – sa han till slut. – Bara att jag nu vet var jag hör hemma.
Han såg på Mila, som låg och sov tryggt i sin mammas famn. Sedan på Johnsons, som såg på honom som om han verkligen var deras egen. Och kanske, tänkte Eric, var han det också.
