På min bröllopsdag trodde jag att allt skulle vara perfekt – varje detalj noggrant planerad och förväntningarna höga. Men det var innan jag insåg att min mamma saknades.
Bara några minuter senare kom hon stormande in i kyrkan, andfådd och upprörd, och pekade mot någon som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde kunde förråda oss.
Det dröjde inte länge innan vi fick veta sanningen: hon hade blivit inlåst i ett skåp – och orsaken till detta var mer absurd än vi någonsin hade kunnat ana.
Dagen började som en dröm. Min bröllopsdag med Fabian skulle bli en magisk höjdpunkt i våra liv. Min mamma, Adele, var lika engagerad i förberedelserna som jag.
Vi hade alltid stått varandra nära, och den här dagen kändes lika speciell för henne som för mig.
Vi hade gått igenom varje detalj tillsammans – blommorna, musiken, maten. Inget lämnades åt slumpen. Och när jag tog på mig min klänning den morgonen stod hon bredvid mig, med ögonen fyllda av stolthet.
— Du är så vacker, älskling, sa hon tyst.
— Och du är min klippa, mamma, svarade jag med ett leende som värmde oss båda.
Kyrkan var som en saga, ljusen glittrade och blommorna doftade. Min pappa tog min arm och log.
— Är du redo för detta, min lilla flicka?
Jag nickade, hjärtat bankade av glädje.
När jag gick längs gången och mötte Fabians blick kändes det som om hela världen försvann. Hans ögon sa allt – kärlek, lycka, löftet om en framtid tillsammans.
Men plötsligt fick jag en gnagande känsla av att något inte stod rätt till. Jag såg mig omkring och insåg det – min mamma var inte där.
— Pappa, var är mamma? viskade jag nervöst.
Han rynkade pannan.
— Jag vet inte, hon borde vara här.
En oro växte inom mig. Det här var inte likt henne. Min mamma skulle aldrig försvinna på en dag som denna.
Fabian märkte min oro och försökte lugna mig.
— Jag ska kolla om någon sett henne, sa han och tog fram sin telefon.
Minuterna gick och oron i kyrkan spred sig. Gästerna viskade och stämningen blev allt mer spänd. När jag nästan var redo att be någon kontakta polisen slog kyrkdörrarna plötsligt upp.
Där stod mamma. Hennes hår var rufsigt, klänningen skrynklig, och hon andades tungt.
— Mamma! ropade jag och sprang fram till henne. — Vad har hänt?
Hon tog ett djupt andetag innan hon med skarp blick pekade på någon längst fram.
— Du! skrek hon. — Det var du!
Jag följde hennes blick och såg till min förvåning att hon pekade på Grace, Fabians mamma.
— Vad pratar du om? frågade jag, full av förvirring.
— Hon låste in mig i ett skåp, fräste mamma, rösten skälvande av ilska. — Allt för att jag bar en guldfärgad klänning!
Ett sorl gick genom kyrkan. Grace reste sig snabbt, ansiktet blossande av ilska.
— Det är löjligt! utbrast hon. — Jag skulle aldrig göra något sådant!
Mamma mötte hennes blick, orubblig.
— Jag hörde dig! Du sa att ingen skulle få överglänsa dig idag.
Fabian såg chockad ut och vände sig mot sin mamma.
— Säg att det inte är sant.
Grace stod tyst, hennes händer skakade.
— Det blev bara för mycket, mumlade hon.
Fabian suckade djupt och skakade på huvudet.
— Lämna, mamma. Nu.
Grace såg på oss med tårfyllda ögon innan hon hastigt lämnade kyrkan.
Trots den kaotiska starten fortsatte ceremonin. När Fabian tog min hand och vi avlade våra löften kändes det som om inget annat spelade någon roll.
På mottagningen, när gästerna dansade och skrattade, lutade jag mig mot Fabian.
— Det här var verkligen inte den bröllopsdag jag föreställt mig.
Han log och kysste min panna.
— Men det är vår dag, och det är allt som betyder något.
Jag skrattade och nickade.
— Det kommer definitivt bli en historia att berätta.
Och trots allt kändes det som om vi stod inför en framtid fylld av kärlek – kaos och allt.
