Jag heter Maria, är 53 år gammal och har varit gift i 32 år. Mina två döttrar är nu vuxna och har sina egna liv, men de senaste årtiondena har varit fyllda av oväntade händelser och smärtsamma upplevelser, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.
De första femton åren av vårt äktenskap var som en dröm. Vi hade våra svårigheter, men i grunden var vårt gemensamma liv starkt och fullt av kärlek.Men 1995 kom ett stort bakslag: Vi förlorade vårt hem på grund av ett banklån.
Med två små flickor vid min sida fanns det inget annat alternativ än att flytta in hos mina föräldrar – en demoraliserande situation som jag inte ens kunde föreställa mig. Men jag försökte göra mitt bästa för att få tjejerna att känna att allt var okej.
Tre år senare bestämde sig min man för att resa till Frankrike för att hitta en bättre framtid, och jag följde honom, eftersom jag fortfarande trodde på oss. Jag lämnade döttrarna hos mina föräldrar med hoppet om att vi en dag skulle kunna bo tillsammans som en familj igen.
Vi började arbeta och lyckades så småningom köpa ett hus, vilket gav oss en ny framtid. Men lyckan var kortvarig.Huset låg långt från min familj, och snart växte avståndet mellan min man och mig större än vad vi någonsin hade trott.
Medan jag och tjejerna stannade i Sverige, byggde han ett nytt liv i Frankrike. Våra telefonsamtal var det enda sättet att hålla kontakten, och besök blev allt mer sällsynta. Och så, en dag, dök en annan kvinna upp i hans liv,
och mannen som jag en gång kände var plötsligt en helt annan person.Han förlorade sig i henne, och hon tog över platsen för vår familj, våra minnen och våra drömmar. Han började tala illa om tjejerna,
som led av att vara långt borta från sin far, och han ville inte ha några fler besök, som om vi var ett hot mot hans nya liv.För mig, och särskilt för vår yngsta dotter, som beundrade sin pappa, var detta ett djupt slag.
Det kändes som om jorden rämnade under mig. Mitt hjärta var krossat, och jag visste inte längre hur jag skulle gå vidare.Men livet hade inte gett upp på mig. Successivt fann jag en gnista av hopp.
Jag började arbeta, återupptäckte delar av mig själv som jag trott var förlorade. Men smärtan och förlusten fanns alltid kvar. Och så, en dag, kom min man tillbaka. Han hade förlorat sitt jobb, var utan pengar och i stort behov, och bad om min hjälp.
I ett ögonblick av godhet, men också desperation, släppte jag in honom igen. Jag förlät honom och hoppades att han hade förändrats. Men han hade inte det. Han fortsatte med sina otroheter, och varje gång jag avslöjade hans lögner, kändes det som om ännu en del av mig dog.
Han var fångad i sina egna lögner, och trots att jag kände till sanningen försökte jag fortfarande hitta någon form av mening i detta kaos. Och så, en dag, reste han till Afrika och träffade en 24-årig kvinna – yngre än våra egna döttrar. Smärtan var nästan outhärdlig.
Hur kunde han göra detta mot oss? Hur kunde han fortsätta ljuga för mig och leva i dessa lögner? Men jag försökte vara lugn, försökte behålla mitt inre lugn och inte helt förlora mig själv. Nu lever han fortfarande i Frankrike och kommer hem en gång i månaden.
Det som gör mest ont är att han, trots att jag vet sanningen, fortfarande förnekar allt. Hans nya älskarinna, nästan 20 år yngre än honom, och han agerar som om inget har hänt. Som om han fortfarande kan lura mig för alltid.
Och här står jag, förvirrad, fylld av ilska och besvikelse. Vad ska jag göra? Hur går man vidare när allt man trott på är krossat? Jag funderar ofta på om jag fortfarande ska kämpa för ett äktenskap som inte längre existerar,
eller om det är dags att släppa taget och hitta tillbaka till den Maria jag var innan allt detta började. Vad är rätt val att göra nu?
