Kira och hennes man Gennadiy bodde i en liten, charmig lägenhet i ett åldrat betonghus.
Det var inget palats, men det var deras hem, och för Kira var det fyllt med betydelse, då hon hade ärvt det efter sina föräldrars bortgång.
Trots de enkla förhållandena hade de skapat ett liv tillsammans som var fullt av värme och drömmar.
Kiras barndom var långt ifrån enkel. Hennes mamma, som i grannskapet ofta kallades «den förlorade», kämpade dagligen med sitt alkoholmissbruk, och hennes pappa dog tragiskt när Kira bara var ett barn.
Många av grannarna visade medlidande och gav henne mat och små hjälpsamma gåvor, men Kira hade redan då lovat sig själv att aldrig vara beroende av andras välvilja.
Hon ville bygga sitt eget liv, på sina egna villkor.
Med en vilja av stål strävade hon efter att bli helt självständig.
Hennes dröm var att aldrig behöva ta emot hjälp, att skapa ett liv som inte var beroende av någon annan, och att samla tillräckligt med pengar för att bygga en framtid av sitt eget skapande.
Gennadiy, som växt upp i en välbärgad familj, beundrade hennes beslutsamhet och stod vid hennes sida i allt. Tillsammans, från de första osäkra månaderna som gifta, började de planera sin ekonomi.
Gennadiys mamma, en klok och praktisk kvinna, gav ett råd som Kira aldrig skulle glömma:
«Ta inte hela lönen från din man. Ge honom lite för att köpa blommor eller presenter till dig och hans familj. Resten ska ni dela på för hemmet, och spara en del för framtiden.»
Kira tog det till sig och började inte bara spara från sin egen inkomst som resebyråassistent, utan såg också till att sätta undan pengar för att bygga upp deras framtid, steg för steg.
Åren gick, och med hårt arbete började deras mål sakta men säkert bli verklighet.
Lägenheten renoverades, nya möbler och apparater införskaffades, och till och med en bil köptes – en blygsam men pålitlig modell som symboliserade deras gemensamma framgång.
Deras son, Andrej, växte upp och blev en skicklig IT-specialist. Vid 25 års ålder tjänade han mer än både Kira och Gennadiy tillsammans.
Och en dag, på deras bröllopsdag, kom Andrej med en överraskning som chockade dem: en sprillans ny SUV, glänsande och imponerande, trots att den var tillverkad i Kina.
Andrej och hans fru Lesya överräckte bilen mitt i gården, och inom några minuter var hela grannskapet på plats.
Den stora bilen, prydd med ett rött band, blockerade nästan hela vägen och drog till sig nyfikna blickar från alla håll.
Mariusja, en gammal vän från skoltiden, och hennes familj stod redan vid fönstren och betraktade spektaklet.
Reaktionerna bland grannarna var blandade.
Vissa applåderade och gratulerade Kira och Gennadiy, medan andra, särskilt Mariusjas man Nikolai, inte kunde hålla tillbaka sin spydiga ironi.
«Vad kostade den här då? Några hundratusen, eller?», sa han gång på gång, nästan för att tvinga Andrej att avslöja priset.
Men Andrej, som kände sig obekväm, avstod från att svara. «Det är en present, Onkel Kolja», svarade han artigt. «Jag vill inte prata om sådant här inför mina föräldrar.»
«Om du verkligen arbetar ärligt borde du väl kunna säga vad den kostade?», fortsatte Nikolai med en röst som nu var fylld av irriterad förakt. «Eller har ni köpt den på avbetalning?»
«Nej, den är betald kontant!», svarade Andrej, nästan irriterad. «Om du är så intresserad kan du gå till bilhandlaren och fråga.»
«Varför skulle jag göra det?», retades Nikolai. «Först ser ni ner på oss, och nu kommer ni och fläker ut er med en sån där bil!»
Under hela dagen fortsatte grannarna att spekulera om bilens pris och om den verkligen var betald eller om den var köpt på kredit.
Kira och Gennadiy var glada för sin sons generositet, men de började känna hur den blyertsfärgade glädjen började dras undan av skuggorna från grannarnas avundsjuka och spekulationer.
Nästa morgon, när Gennadiy skulle ta en tur med den nya bilen, fick han en chock. Den glänsande blå färgen var nu helt täckt av smuts och klotter.
«Burgare», «Aristokrater» och andra elaka ord var målade på bilen, som om någon försökte förnedra dem.
Det var inte svårt att misstänka vem som var den skyldige – Nikolai, som hade rykte om sig att vara en person som gärna saboterade andras lycka.
Gennadiy och Andrej anmälde vandalismen till polisen, men polisen medgav snabbt att det skulle bli svårt att lösa.
I området fanns inga övervakningskameror, och sannolikt skulle gärningspersonen förbli okänd.
Polisen gissade att det troligtvis var barn som busat, men Gennadiy var övertygad om att det var någon i grannskapet – någon som inte tålde deras framgång.
Och visst, några dagar senare kom den oväntade vändningen. Nikolai försökte återigen komma åt Gennadiys bil, men denna gång stötte han på en oväntad motståndare.
Det var inte Gennadiy som konfronterade honom, utan Anton, en stor, muskulös man som var son till en annan granne. Anton grep tag i Nikolai och tryckte honom hårt mot bilen.
«Var det du som gjorde det här?», frågade Anton med en röst som inte lämnade något utrymme för tvivel. Nikolai försökte slingra sig, men Anton släppte honom inte.
«Du får stå för skadorna», sa Anton lugnt och krävde att Nikolai skrev under en skriftlig ursäkt.
Nikolai, som nu var helt ur balans, gick motvilligt med på att skriva under.
De andra grannarna, som hade stått tysta och tittat på, var förbluffade. Kira och Gennadiy, som såg allt från sitt fönster, kände hur hela stämningen i området förändrades. Det var som om något i luften hade lättat.
Efter den incidenten behandlade grannarna Kira och Gennadiy med mer respekt.
Visst, det fanns fortfarande några spydiga kommentarer här och där, men händelsen med Nikolai hade fått dem att förstå att Kira och Gennadiy inte var bara «rika» eller «privilegierade».
De var människor som hade kämpat, slitit och byggt sitt liv med sina egna händer.
Och så började deras omgivning långsamt se dem för vad de verkligen var: ett par som förtjänade sin framgång genom år av hårt arbete och beslutsamhet.
