Charlotte trodde aldrig att hennes lugna grannskap dolde några hemligheter. Men när hon upptäcker att hennes grannar har använt hennes bubbelpool i hemlighet i ett år, blir hon chockad och rasande.
Fast besluten att ge dem en läxa de aldrig kommer att glömma, börjar Charlotte undersöka saken. Ju mer hon gräver, desto fler överraskande saker upptäcker hon om människorna som bor bredvid. Vad döljer de egentligen?
Det var en solig eftermiddag, och jag satt i vår trädgård och tittade på vår bubbelpool.
Tom och jag hade köpt vårt drömhus för några år sedan, komplett med denna vackra trädgård och bubbelpoolen.
Då var vi överlyckliga och föreställde oss alla de avkopplande kvällar vi skulle tillbringa i det varma, bubblande vattnet.
Vi kände våra grannar, men vi var inte särskilt nära dem. Jim och Lisa bodde bredvid oss med sina tonåringar Emma och Jake. De verkade vara trevliga nog, men vi hade aldrig riktigt lärt känna dem.
Vanligtvis brukade Tom och jag använda bubbelpoolen ofta, särskilt på helgerna. Men det här året var allt annorlunda.
Jag hade börjat ett nytt jobb som krävde mycket resande, och Tom arbetade övertid för att täcka upp för en kollega som var sjukskriven. Det kändes som om vi ständigt var upptagna, och vår bubbelpool hade blivit försummad i månader.
Jag saknade de lugna stunderna av avkoppling som vi brukade ha tillsammans.
Jag upptäckte att mina grannar hade använt min bubbelpool i hemlighet i ett år – jag gav dem en läxa de sent skulle glömma.
Jag suckade, lite nostalgiskt. Vi måste verkligen hitta tid för oss själva igen, tänkte jag. Bubbelpoolen såg ensam ut, täckt och oanvänd. Det var en påminnelse om hur mycket våra liv hade förändrats.
Jag bestämde mig för att ringa Tom. «Hej älskling», sa jag när han svarade, «jag tänkte att vi borde börja använda bubbelpoolen igen. Det var alldeles för länge sedan.»
Tom skrattade tyst. «Jag håller med dig, Charlotte. Låt oss planera för helgen. Vi behöver båda lite avkoppling.»
Jag log och kände mig lite mer hoppfull. Kanske kunde saker och ting bli som de var förut, om så bara för en liten stund.
Men innan vi hann njuta av bubbelpoolen igen, dök vår granne Lisa upp en eftermiddag.
«Charlotte, kan jag prata med dig en stund?» frågade hon och såg lite obekväm ut.
«Självklart, Lisa. Vad är det?» svarade jag nyfiket och undrade vad hon ville säga.
«Jag hatar att ta upp det här, men kan du och Tom vara lite tystare på helgkvällarna?» sa Lisa och tittade ner på sina fötter․
«Förra söndagen var det hög musik och skrik från er trädgård. Se, jag har varit tyst hela tiden, men nu har det gått ett år. Ljudet är verkligen störande.»
Jag stirrade förvånat på henne. «Men Lisa, Tom och jag var inte ens hemma förra söndagen. Vi var inte här. Vi är nästan aldrig hemma på helgerna.»
En kväll, när Tom och jag satt i bubbelpoolen, såg jag mig omkring i vår fridfulla trädgård och log. «Vi gjorde det, Tom», sa jag. «Vi har fått tillbaka vårt hem.»
Tom nickade och höll min hand. «Och vi har stärkt vår gemenskap på samma gång. Jag kunde inte vara stoltare över oss.»
Det var en tuff läxa i förtroende och vaksamhet, men den gjorde oss alla starkare och mer sammansvetsade. Och för det var jag verkligen tacksam.
Vad skulle du ha gjort?
