Emmas 57-årsdag tar en dramatisk vändning när hennes man Mike offentligt förnedrar henne för hennes ålder.
Igår fyllde jag femtiosju år, och även om många i min ålder klagar, så njuter jag av varje år jag blir äldre. Jag har hittat min plats i världen, jag vet vem jag är, och jag är stolt över varje grått hårstrå och varje rynka som pryder mitt ansikte. Men Mike, min man, verkar tycka annorlunda, och om han hade haft samma uppskattning för min ålder som jag har, skulle vi ha sluppit mycket smärta.
På senaste tiden har Mike utvecklat en vana att skämta om min ålder – vid varje tillfälle som ges. Han tror förmodligen att han är en född komiker, trots att hans skämt är långt ifrån originella.
«Åh, Emma, glömde du dina löständer?» hånade han, och släppte ut sitt höga, irriterande skratt. Allvarligt, Mike? Är det det bästa du kan komma på?
Trots de ständiga hånen var jag fast besluten att inte låta honom förstöra min födelsedag. Jag bjöd in alla mina vänner, dekorerade huset med färgglada girlanger och blommor, och skämde bort mig själv med en ny, elegant outfit. Förväntningarna var höga, men sedan kom ögonblicket när Mike återigen öppnade sin stora mun.
«Tror du verkligen att du kan ha på dig det där?» frågade han sarkastiskt och granskade mig från topp till tå med en misstroende blick.
«Självklart kan jag det,» svarade jag och kämpade för att hålla mig lugn och inte låta mig provoceras av hans elakheter.
Men Mike bara skrattade hånfullt och skakade på huvudet. «Kanske borde vi kolla om du har demens, eftersom du tydligen håller på att tappa verklighetsförankringen.»
Hans ord genomborrade mig som en vass kniv. Jag ville ge igen, men orden fastnade i halsen. Lyckligtvis ringde det på dörren just då.
Min bästa vän, Karen, var den första att anlända. Hon hälsade varmt på mig och gav genast en komplimang för min klädsel, vilket gav mig en välbehövlig boost till mitt självförtroende efter Mikes förolämpningar.
Huset fylldes gradvis med mina vänners skratt och samtal, och jag var i mitt esse – välkomnade varje gäst med ett leende och såg till att ingen var törstig. Men Mike kunde inte låta bli att förstöra stämningen.
«Emma, tror du verkligen att du borde dricka det där vinet? Är det inte dags för dig att gå och lägga dig?» Hans ord var tillräckligt höga för att alla i rummet skulle höra.
Några skrattade besvärat, men de flesta blev tysta medan en obekväm spänning spred sig i rummet.
Jag bet ihop och tvingade fram ett leende. «Jag mår bra, Mike.»
Festen fortsatte, och jag försökte ignorera hans bitska kommentarer, men han var obeveklig.
«Du ska verkligen äta den där tårtbiten? Vill du bli gammal och fet?» hånade han när jag skulle ta en bit.
Det krävdes all min självbehärskning för att inte skrika. Mikes kommentarer blev alltmer elaka under kvällens gång, var och en som ett nytt hugg i hjärtat.
«Du är för gammal för att dansa, Emma. Du kan bryta en höft,» sa han när jag började röra mig till musiken.
Jag såg medlidande i mina vänners ögon, och det gjorde mig rasande. «Sluta med det!» väste jag till Mike. «Varför är du så elak?»
Mikes ansikte blev rött av ilska. «Jag ger dig en verklighetskontroll,» skrek han. «Du är för gammal för att bete dig så här, för gammal för att vara attraktiv, för gammal för mig, Emma! Varför kan du inte bara acceptera det?»
Rummet blev tyst. Mina kinder brände av skam, och jag kände det som om marken öppnade sig under mina fötter. Innan jag kunde säga något, tog Karen ett steg framåt, hennes ögon glödande av ilska.
«Åh, för gammal för dig, eller hur?» Karens röst skar genom spänningen. «Men är det inte DU som inte kan göra någonting i sängen utan dina piller?»
Mikes ansikte blev lila. Jag var förbluffad. Hur visste hon det? Jag hade aldrig berättat det för henne.
Karen gav sig inte. «Ja, precis, alla. Mike här kan inte göra något utan en liten blå tablett. Och vet ni hur jag fick reda på det?»
«För att han bedrog Emma med min vän Linda,» avslutade Karen.
En kollektiv flämtning hördes från gästerna. Jag tittade runt och såg chocken och förvåningen i deras ansikten. Mitt hjärta slog hårt när jag försökte förstå vad Karen just hade sagt.
Linda, som stod i ett hörn, såg ut som om hon ville försvinna genom golvet. Hon var en yngre kvinna, som alltid fanns i vår vänkrets. Förtroendet träffade mig som ett slag i magen.
Jag var fortfarande i chock när Mikes reaktion träffade mig som en örfil.
«Håll käften!» Mikes ansikte var förvridet av ilska och skam. «Du kan inte bara förstöra mitt rykte!»
Jag återfann äntligen min röst. «Ditt rykte? Och vad sägs om mitt? Och alla år av hån och förnedring som du har utsatt mig för?»
Min röst skakade, men jag kände en styrka när jag talade. Barriären inom mig hade brustit. Jag såg mig om i rummet och märkte stödet i mina vänners ögon.
Det gav mig modet att stå upp för mig själv.
«Jag är trött på din grymhet och dina lögner.» Jag pekade på Mike. «Du vill få mig att känna mig gammal och oönskad?
Nå, här är en nyhet: Jag känner mig mer levande och vital utan dig som drar ner mig.»
Mike stod där, mållös. Linda, som försökte smita ut obemärkt, fångade min blick. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till henne.
«Linda, jag vet inte varför du gjorde som du gjorde, men jag hoppas att det var värt det.»
Hon sa inte ett ord, bara stirrade ner i golvet och rusade mot dörren.
Rummet förblev tyst när jag vände mig om till alla igen. Jag kände en våg av befrielse skölja över mig. Karen, alltid mitt ständiga stöd, stod precis bredvid mig.
«Kom nu, Emma. Du behöver inte längre stå ut med detta,» sa hon.
«Du kan inte tala till mig på det sättet och bara gå härifrån!» röt Mike och grep tag i min arm.
Mitt hjärta rusade av adrenalin när jag vände mig mot honom. Jag kände mig starkare än någonsin, och det var hög tid att jag stod upp mot honom.
«Jag är trött på dig, Mike,» förklarade jag. «Jag kommer inte låta dig trycka ner mig längre. Jag lämnar dig!»
Mikes mun öppnades och stängdes som en fisk, men inga ord kom ut. Chock och ilska kämpade om herraväldet i hans ansikte, men jag brydde mig inte längre. Hans åsikt hade inte längre någon makt över mitt liv.
Karen la armen om mig, och vi gick mot dörren. Mina andra vänner samlades runt oss, uppmuntrande.
Men Mike var inte färdig än.
«Du kommer att ångra dig!» ropade han efter mig. «Ingen annan kommer vilja ha en gammal kvinna som du. Du kommer att hamna på gatan!»
Jag skrattade och ropade över axeln: «Faktiskt, eftersom huset står i mitt namn, är det värsta som kan hända att jag tar en lång semester!»
När vi lämnade festen kändes det som om åratal av lidande hade lyfts från mina axlar. Vi satte oss i Karens bil och körde till min favoritrestaurang.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en sista överraskning fortfarande väntade på mig.
Varmt ljus, mjuk musik och doften av god mat hälsade oss när vi kom in. Vi hittade en mysig hörna och slog oss ner, och stämningen blev omedelbart lättare.
«För Emma,» sa Karen och höjde sitt glas. «För nya början och för att ingen kan släcka vårt ljus!»
Jag log och kände en värme inom mig som inte hade något med vinet att göra.
När jag tog en klunk tänkte jag på alla dessa år av att försöka vara den perfekta frun och förlåta Mike för hans grymma ord och handlingar. Men den tiden var nu förbi.
När kvällen gick över i natt berättade jag för Karen om alla dessa små ögonblick som jag tidigare inte vågat dela med någon. Det var som om slöjan hade lyfts och jag kunde se mitt liv klarare än någonsin.
Livet var för kort för att låta någon som Mike dra ner mig, och jag var fast besluten att göra varje kommande år till en triumf.
I slutet av natten, när jag la mig i min egen säng för första gången utan Mikes skugga över mig, kände jag mig förnyad och redo att ta vara på livet i all dess fullhet.
