Man säger att man aldrig riktigt känner en person förrän man bor tillsammans med dem. Jag trodde att jag kände min svärmor Cordelia, men allt förändrades den dagen jag bestämde mig för att följa efter henne. Det jag upptäckte var inte bara en hemlighet – det var som en tickande bomb, redo att explodera och slita sönder vår familjs lugn och ro.
Mitt liv hade fram till den punkten varit relativt enkelt och bekvämt, nästan förutsägbart. Jag arbetade som frilansande grafisk designer, vilket innebar att jag oftast kunde jobba hemifrån.
Min man, Xander, spenderade långa dagar på advokatbyrån, vilket gjorde att jag oftast var ensam hemma, omgiven av tystnaden som hade blivit en slags trygghet. Det var vår rutin – en stillsam vardag – ända tills Cordelia, som nyligen blivit änka, flyttade in hos oss för tre månader sedan.
När hennes man dog, ringde hon oss en kväll. Jag minns hennes röst så tydligt i telefonen – darrande, fylld av sorg och ensamhet.
«Olive, kära du… jag vet inte hur jag ska klara mig ensam,» snyftade hon. «Huset känns så tomt, så kallt… Jag behöver vara nära min familj.»
Jag tittade på Xander, som omedelbart nickade, med oro i blicken. Det var självklart att vi skulle ta hand om henne. Det kändes rätt att erbjuda en trygg plats åt en kvinna som nyss förlorat sin livskamrat genom fyra decennier. Men från den dag hon flyttade in, började jag känna att något var fel.
Cordelia hade alltid varit lite excentrisk, men nu började hennes beteende bli alltmer underligt. Varje torsdag lämnade hon huset i gryningen och kom inte hem förrän sent på kvällen, med en stank som var så fruktansvärd att den fyllde hela huset.
Det var en lukt som inte bara var obehaglig, den var nästan outhärdlig – en frän, fuktig odör som kändes som ruttnande avfall. Lukten dröjde kvar länge efter att hon hade kommit hem, och jag började undra vad hon egentligen höll på med.
«Var har du varit idag, mamma?» frågade Xander en torsdagskväll när hon klev in i köket, undvikande våra blickar. Jag stod vid spisen, rörde tankspritt i en gryta med soppa, och försökte ignorera den kväljande stanken som omgav henne.
«Åh, bara ute med några gamla vänner,» svarade hon med en nonchalant gest, men hennes leende var spänt och allt annat än övertygande.
«Varje torsdag?» frågade jag, och försökte låta så casual som möjligt. «Det måste vara ett riktigt roligt gäng.»
Hon stirrade på mig lite för länge innan hon ryckte på axlarna. «Vi träffas ganska regelbundet. Det gör gott för själen att träffa gamla bekanta.»
Men den där lukten… det var som om hon hade krupit genom ett avloppssystem. Stanken dröjde kvar som en mörk skugga efter henne, en blandning av sopor, mögel och något som nästan verkade ruttna. Med varje torsdag som gick, kände jag att min nyfikenhet växte, som en liten stickande känsla som vägrade försvinna.
På onsdagskvällen kunde jag inte längre hålla tillbaka. «Xander,» viskade jag och knuffade på honom för att väcka honom. «Tror du verkligen på den där historien?»
Han blinkade, fortfarande halvt sovande. «Vilken historia?»
«Din mammas historia om att träffa vänner,» svarade jag. «Varje torsdag? Och den där lukten… det är inte normalt.»
Han suckade. «Kanske är det hennes sätt att hantera sorgen, Olive. Folk bearbetar förluster på olika sätt.»
Min käke spändes. «Och hur hanterar man sorg genom att rulla runt i sopor?»
Han skrattade lågt och vände sig om i sängen. «Släpp det, älskling. Det är säkert ingenting.»
Men jag visste att det inte var «ingenting.» Något hände, och jag var tvungen att ta reda på vad.
Nästa torsdag ringde jag och sjukanmälde mig, redo att följa efter henne. Jag stod gömd bakom persiennerna, som en detektiv på ett hemligt uppdrag. Cordelia lämnade huset precis som vanligt, iförd sin tunga kappa och med sin väska stadigt i handen.
Jag höll mig på ett säkert avstånd när jag följde efter henne genom kvarteret. Hon svängde vänster i slutet av gatan och försvann in i en gränd som jag aldrig ens lagt märke till förut. Mitt hjärta bultade i bröstet, och mina händer var kalla av nervositet.
Hon stannade vid hörnet och såg sig omkring, som om hon ville försäkra sig om att ingen följde efter henne. «Vart är du på väg, Cordelia?» viskade jag för mig själv, driven av en nyfikenhet jag inte kunde hålla tillbaka.
Jag hade förväntat mig något harmlöst – kanske till och med löjligt, som en stickklubb med några gamla damer eller ett bingospel på något slitet kafé. Men det jag fann var mycket mörkare.
Cordelia träffade inte vänner. I stället gick hon in i stadens nedgångna delar, in i en förfallen byggnad som såg ut som om den skulle kunna kollapsa när som helst. Jag stod paralyserad utanför, stirrande på de nerklottrade väggarna och de sönderbrutna fönstren som var förspikade med träplankor. Jag tog ett djupt andetag och följde efter henne.
Luften därinne var tung av cigarettrök, den sortens rök som fastnar i huden och näsborrarna. Jag hörde dova viskningar, avlägsna skratt, och sedan såg jag det: ett illegalt kasino, gömt i byggnadens mörkaste vrå. Lukten av desperation och förtvivlan låg tungt i rummet, och överallt blinkade ljusen från spelautomater och klirrandet av spelmarker fyllde luften.
Och där, mitt i allt detta, satt Cordelia. Hon träffade inga vänner – hon spelade, som om hennes liv hängde på det. Hennes ögon var fixerade på korten framför henne, hennes händer darrade vid varje satsning, som om hon var helt besatt.
Jag stod gömd i skuggorna, knappt vågade andas, och såg hur hon spelade om och om igen. Hon var en annan person där, sliten och förbrukad av varje val hon gjorde. Förlusten speglades i hennes ansikte, och besattheten glödde i hennes blick.
Hon vann lite, förlorade mycket, och till slut var hon totalt krossad. Förlustens tyngd verkade kröka hennes axlar, och hennes händer darrade när hon grep efter sina sista marker.
Jag ville gå fram till henne, ta henne i armen och dra henne tillbaka hem. Men något höll mig tillbaka. Jag behövde veta hur långt hon var villig att gå. Sent på kvällen lämnade hon till slut kasinot, utmattad och nedbruten. Jag väntade tills hon rundade hörnet innan jag följde efter henne hela vägen hem.
Nästa morgon vid frukostbordet kunde jag inte längre hålla tillbaka. «Cordelia, var var du igår kväll?» frågade jag och försökte dölja min ilska.
Hon höjde knappt blicken från sin skål med flingor. «Med några vänner,» svarade hon, som alltid.
«Sluta ljuga,» sa jag skarpt. «Jag följde efter dig. Jag vet var du var.»
Hennes sked föll ur handen, och hennes ansikte blev kritvitt. Xander tittade förvirrat på oss båda.
Jag berättade allt. Cordelias ansikte föll samman, och hon började gråta. Jag kände både ilska och medkänsla, men framför allt en stark önskan att hjälpa henne. Dagen därpå tog vi henne till en rehabiliteringsklinik – hennes enda chans att rädda sig själv.
