När min man började bete sig alltmer underligt, kunde jag inte skaka av mig en känsla av att något var fruktansvärt fel.
En mörk föraning växte inom mig, en obeveklig övertygelse om att han dolde något för mig. Denna känsla, denna gnagande oro, vägrade släppa taget och höll mig vaken om nätterna.
Fast besluten att ta reda på sanningen, gjorde jag upp en plan. Men det jag avslöjade krossade mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Ironiskt nog var det just denna bittra sanning som till slut förde oss närmare varandra än någonsin tidigare.
Jag har alltid sett mig själv som en lugn och rationell person, någon som kan hålla huvudet kallt även i de svåraste situationerna.
Men när det gällde mitt äktenskap, tycktes all logik försvinna. Orosmolnen hopade sig, och jag förlorade gradvis kontrollen över mina känslor.
Vecka efter vecka gnagde en växande rädsla inom mig.
Damien, mannen som en gång fyllde vårt hem med kärlek och skratt, verkade långsamt glida bort från mig. Han stannade ute till sent på nätterna, missade våra gemensamma måltider och var ständigt klistrad vid sin telefon, som vibrerade oavbrutet.
Varje gång jag frågade om de mystiska meddelandena, undvek han frågorna. Han började till och med ljuga om sina utgifter.
Till en början försökte jag avfärda mina oroande tankar. «Människor går igenom svåra perioder», försäkrade jag mig själv.
«Kanske är han bara stressad.» Men ju längre tiden gick, desto mer obehagliga blev mina misstankar. Tanken på att han kanske träffade en annan kvinna började smyga sig in och vägrade lämna mig ifred.
Varje gång jag tog upp saken med honom skakade han bara av det med ett trött leende och sa: «Det är bara jobbet, Lacy. Du behöver inte oroa dig.» Men de lugnande orden ekade tomt inom mig. Det var som om jag stod framför en främling, inte mannen jag en gång hade gift mig med.
En natt, efter att han återigen kommit hem långt efter midnatt, med whiskeydoften stark kring honom, kunde jag inte längre hålla tillbaka min ilska och frustration.
Utan ett ord föll han i sängen, medan jag låg bredvid, klarvaken. Mina tankar snurrade oavbrutet kring vad han kunde dölja för mig. Jag visste att jag behövde få fram sanningen – jag behövde bevis.
Det jag gjorde nästa gång fyller mig fortfarande med skam, men desperation kan förmörka ens omdöme. Nästa dag satte jag upp en dold kamera i vardagsrummet, i hopp om att få svar på de frågor som gnagde inom mig.
En del av mig var livrädd för vad jag skulle upptäcka. Jag föreställde mig de place outhärdliga scenarierna. Ändå tog det flera dagar innan jag hade modet att titta på inspelningen.
En kväll satte jag mig nervöst framför min dator, hjärtat bultade i bröstet. Jag såg Damien komma hem, men han såg inte ut som den man jag kände. Hans axlar var nedtyngda, hans ansikte var blekt och utmattat.
Utan att tända några lampor sjönk han ner i soffan, med huvudet begravt i händerna.
Jag spolade framåt, men han rörde sig knappt. Sedan tog han fram något ur sin jackficka – ett brev. Mitt hjärta stannade upp när jag såg hur hans händer skakade medan han vecklade ut det och började läsa.
Till min förskräckelse rann tårar ner för hans kinder, och han började gråta. Hans kropp skakade av tysta snyftningar i den tomma rummet.
Jag satt där som förstenad. Jag hade aldrig sett Damien gråta så här. Plötsligt sprack alla mina misstankar om en affär som såpbubblor.
Sanningen, den sanning jag så desperat hade letat efter, var långt mer skrämmande än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Nästa morgon, medan Damien fortfarande sov, letade jag fram brevet från hans jackficka. Vad jag läste fick hela min värld att rasa samman. Damien hade inte varit otrogen – han var dödssjuk.
Orden «cancer», «obotlig» och «sex månader» dansade framför mina ögon. Rummet snurrade runt mig, och jag föll ner i stolen, oförmögen att förstå vad jag just hade upptäckt. Hur kunde han ha dolt detta för mig? Varför hade han inte berättat något?
När Damien senare kom in i köket, med en kaffekopp i handen, satt jag redan där och väntade på honom. «Damien, vi måste prata,» sa jag, min röst skakade. Han stelnade till och mötte min blick, men allt jag såg i hans ögon var rädsla.
«Jag vet om brevet,» viskade jag. «Varför berättade du inte för mig? Varför har du gått igenom allt detta ensam?»
Han sänkte blicken och satte ner sin kopp. «Jag ville inte att du skulle behöva bära bördan,» viskade han, med rösten fylld av smärta. «Jag ville inte att du skulle se mig lida. Jag trodde att det skulle vara lättare om jag höll det för mig själv.»
Tårarna strömmade ner för mina kinder när jag tog hans händer. «Du behöver inte skydda mig, Damien. Vi är ett team. Oavsett vad som händer – vi möter det tillsammans.»
Den dagen brast den knut som hade hållit oss isär under månader. Vi grät tillsammans, höll om varandra, båda fyllda av rädsla för vad framtiden skulle föra med sig. Men för första gången på länge kände jag mig nära honom igen.
De följande veckorna tillbringade vi så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi gick på långa promenader, såg våra favoritfilmer och skrev till och med en lista på saker vi ville gora tillsammans innan hans tid var ute.
Trots den mörka skugga som hängde över oss, hittade vi sätt att komma varandra närmare och återupptäcka vår kärlek.
En kväll, när vi satt på verandan och såg solen gå ner, vände sig Damien mot mig med ett sorgset leende. «Jag önskar att jag hade berättat för dig tidigare,» viskade han. «Jag har slösat bort så mycket värdefull tid genom att gömma mig för dig.»
Jag kramade hans hand hårt och kände hur tårarna återigen steg i ögonen. «Det spelar ingen roll längre,» svarade jag. «Vi är här, tillsammans, och det är allt som betyder något.»
I det ögonblicket insåg jag något viktigt. Jag hade varit så fokuserad på att bevisa Damiens otrohet att jag aldrig hade övervägt att hans hemlighet kunde handla om rädsla, inte svek.
I slutändan var det inte hans diagnos som drev oss isär – det var den som förde oss närmare varandra. Tillsammans mötte vi sjukdomen, värdesatte varje stund och visste att vår kärlek skulle bära oss genom de mörkaste tiderna.
