Jag hade alltid hört historier om otrevliga kändisar, men jag hade aldrig trott på dem — tills jag själv fick en sådan upplevelse.
Det var dagen jag länge hade väntat på, starten på min efterlängtade Europasemester. Efter månader av hårt arbete bestämde jag mig för att unna mig själv en biljett i första klass för att få en bekväm och avkopplande resa.
Vid 33 års ålder kände jag att jag förtjänade att njuta av en lugn flygning med ett glas champagne i handen medan jag svepte över molnen.
Tankarna på en stillsam flygning där jag kunde luta mig tillbaka och beundra utsikten kändes perfekta. Men så fort jag nådde min plats tog saker en oväntad vändning.
Där låg han, utspridd och upptagen med att dominera sitt utrymme, som om hela kabinen tillhörde honom. Jag kände igen honom omedelbart — Mr. Thames, en reality-tv-stjärna känd för sitt arroganta beteende.
Bakom sina solglasögon strålade han av överdriven självsäkerhet när han lutade sig tillbaka i sitt säte och fullständigt ignorerade min närvaro. Jag kände hur spänningen växte i magen.
Jag försökte att inte låta hans rykte påverka mig. Med ett artigt leende förberedde jag mig för att sätta mig bredvid honom.
Innan jag ens hade fått på mig säkerhetsbältet, snäppte han med fingrarna och kallade på flygvärdinnan, som om hon vore hans personliga tjänare.
“Ursäkta mig,” sa han med en röst som var djupt präglad av förakt. “Jag behöver mer utrymme. Jag kan inte ha någon bredvid mig. Hitta en annan plats åt henne.”
Jag stelnade till, förvånad över hans fräckhet. Flygvärdinnan gav mig en urskuldande blick. “Jag är ledsen, Mr. Thames,” sa hon artigt, “men flyget är helt fullbokat.”
Det verkade dock inte påverka honom. Han vände sig mot mig, och jag såg hur hans läppar drog sig upp i ett hånfullt leende. “VET DU VEM JAG ÄR?” hånade han. “DU MÅSTE FLYTTA. Jag behöver den här platsen för mig själv.”
Jag tog ett djupt andetag, besluten att inte ge efter för hans arrogans. “Ja, jag vet vem du är,” svarade jag lugnt. “Men jag har betalat för den här platsen, och jag tänker inte flytta.”
Hans ögon smalnade, uppenbarligen inte van vid att höra ett nej. Spänningen i luften var påtaglig, och jag kände hur de andra passagerarna följde nyfiket vad som skulle hända härnäst.
Mr. Thames såg ut som om han skulle explodera, men sedan fick jag en idé.
“Vet du vad?” sa jag tänkande, som om jag övervägde att ändra mig. “Kanske ska jag faktiskt flytta. Det är ingen idé att stanna där man inte är önskad.”
Lättnad spreds över hans ansikte, då han trodde att han hade vunnit och sträckte sig ännu mer i sitt säte.
När jag gick längs gången hörde jag honom avfärda flygvärdinnan nedlåtande: “Du har verkligen inte hjälpt till mycket, har du? Jag kommer att nämna detta.”
Men jag var inte besegrad — jag hade en plan. När jag gick genom planet såg jag henne: en gravid kvinna som kämpade med ett rastlöst litet barn i knäet. Hon såg utmattad ut och verkade orolig för den långa flygningen i ekonomiklass.
“Hej,” sa jag och knäböjde bredvid henne. “Vill du byta plats med mig? Jag har en plats i första klass.”
Hennes ögon blev stora av förvåning. “Menar du allvar? Åh, herregud, tack!”
Utan att tveka samlade hon ihop sina saker, och tillsammans gick vi tillbaka till första klass.
När vi närmade oss ändrades Mr. Thames’ ansiktsuttryck från förvirring till fasa. Jag pekade på platsen bredvid honom, och kvinnan satte sig tacksamt med sitt barn.
“Njuta av flygningen,” sa jag med ett leende, väl medveten om vad som skulle hända härnäst.
Barnet började genast att fippla runt och nyfiket nå ut mot kändisens tillhörigheter. Mr. Thames såg ut som om han skulle explodera.
Hans tidigare triumferande leende var borta, ersatt av ren frustration. Jag vinkade lite belåtet till honom när jag återvände till min plats i ekonomiklass.
När jag satte mig på den gravid kvinnans ursprungliga plats kunde jag inte hålla tillbaka ett skratt. Den mindre lyxiga miljön störde mig inte. Tanken på att Mr. Thames skulle tillbringa de kommande timmarna bredvid ett rastlöst barn var belöning nog.
När planet lyfte satte jag på mig ögonmasken och lutade mig tillbaka, mer avslappnad än jag varit på flera dagar. Den gravida kvinnan behövde platsen i första klass mer än jag, och Mr. Thames fick precis vad han förtjänade.
Ibland behövs bara lite poetisk rättvisa för att påminna folk om att livet inte alltid går som de vill. Och vad gäller Mr. Thames? Kanske lärde han sig fram till slutet av flygningen att livet inte alltid serveras på ett silverfat. Det kan man alltid hoppas.
