Jag trodde att jag och min man var på samma sida efter en underbar semester vid havet med våra barn. Solen sken, barnens skratt ekade i luften, och vi njöt av varje ögonblick tillsammans. Men allt förändrades plötsligt när det var dags att åka hem.
Tom hade lovat att ta hand om alla detaljer kring vår hemresa, så jag släppte mina bekymmer och litade på honom.
När vi kom till flygplatsen och jag ringde för att stämma av, fick jag veta att han kommit med ett annat flyg och umgicks med en gammal vän, Mike.
Han försäkrade mig att det bara skulle ta ett par timmar, men när tiden gick började jag känna mig allt mer frustrerad och orolig.
Med två små barn, en barnvagn och ett berg av bagage kände jag mig överväldigad. Jag försökte underhålla barnen i den livliga flygplatsmiljön, men min stress och irritation växte.
När Tom slutligen svarade på min upprepade samtal verkade han likgiltig, vilket fick mig att koka över av ilska. Det var som om han inte förstod hur svårt jag hade det.
När vi väl kom hem, dök Tom upp fyra timmar senare, med ett stort leende och en öl i handen, som om ingenting hade hänt. Hans nonchalanta attityd gjorde mig rasande.
Jag visste att detta inte var första gången jag kände mig ignorerad, men nu kunde jag inte längre hålla tyst.
Jag bestämde mig för att ge honom en läxa. När han planerade en pokerkväll med sina vänner, förberedde jag allt noggrant, men istället för att stanna hemma gick jag till ett café.
Jag satte mig där med en kopp kaffe och en film på min telefon, medan Tom kämpade med barnen och det kaos som rådde hemma.
När jag till slut kom tillbaka, möttes jag av en total katastrof: barnen sprang runt, skrattade och grät, snacks låg utspridda över golvet, och Tom såg helt utmattad och förtvivlad ut. I det ögonblicket insåg han hur svårt det var att hantera allt på egen hand.
Det här ledde till en djup och ärlig diskussion om ansvar och partnerskap i vårt förhållande.
Tom bad om ursäkt och lovade att han skulle bli mer delaktig. Med tiden såg jag att han verkligen ansträngde sig. Han började hjälpa till med barnen, laga mat och ta hand om hushållssysslorna.
Månader senare organiserade han en ny familjesemester, och han skötte allt från boende till aktiviteter.
Det som en gång började som en stressig händelse på flygplatsen hade blivit en katalysator för att vi skulle konfrontera våra problem och stärka vårt band.
Vi lärde oss att kommunicera bättre och att arbeta tillsammans, vilket gjorde vår familj mer enad och kärleksfull än någonsin tidigare.
