På min bröllopsdag med Fabian verkade allt perfekt, tills jag märkte att min mamma, Adele, var försvunnen. Mitt hjärta bultade när jag nervöst såg mig omkring, medan min pappa höll min arm, redo att leda mig till altaret.
Dörrarna till kyrkan öppnades och jag såg Fabian, vars ögon lyste av kärlek. Men när vi närmade oss altaret, kände jag en obehaglig känsla i magen.
«Pappa,» viskade jag oroligt, «vart är mamma?» Han såg sig förvirrat omkring. «Jag trodde att hon var här.» Plötsligt stannade musiken, och alla blickar riktades mot mig. «Vi kan inte börja. Min mamma är försvunnen.»
Fabian skyndade sig till min sida, bekymrad. «Bella, vad händer?» «Vi måste hitta henne,» stammade jag, medan mina syskon reste sig för att leta efter henne. Fabian höll fast vid min hand och försökte lugna mig, men minuterna kändes som en evighet.
Till slut, när jag nästan var redo att ringa polisen, öppnades kyrkans dörrar plötsligt. Min mamma kom in, med rufsigt hår och sin eleganta gyllene klänning skrynklig. Ilska glimmade i hennes ögon när hon pekade på någon i första raden. «DU!»
Jag följde hennes blick och blev chockad över att se Grace, Fabians mamma. «Mamma, vad har hänt?» frågade jag förvirrat. Adele såg på mig med brinnande ögon. «Grace låste in mig i en garderob! Bara för att jag har på mig denna klänning!»
Kyrkan fylldes med viskningar och förvånade utrop. Grace reste sig hastigt, blek och upprörd. «Det här är absurt! Jag skulle aldrig göra något sådant!»
«Jag hörde dig! Du sa att ingen annan fick ha guld på sig för att du behövde vara stjärnan!» skrek Adele. Fabian steg fram, med ett bestämt ansikte. «Mamma, är det sant?» Grace tvekade, hennes händer skakade. «Jag… trodde att hon skulle stjäla showen.»
Fabians ansikte hårdnade. «Det här är Bellas bröllop, inte ditt. Du måste gå nu.» Med en sista, arg blick tog Grace sin väska och lämnade kyrkan, slamrande igen dörren bakom sig.
En spänd tystnad följde tills min pappa bröt tystnaden. «Låt oss återgå till att fira detta vackra par!» Sakta återvände samtalen och ceremonin fortsatte. Fabian vände sig mot mig, full av skuld. «Bella, jag är ledsen.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min mamma skulle göra något sådant.»
Jag kramade hans hand för att trösta honom. «Det är inte ditt fel. Låt oss fokusera på vad som verkligen betyder något: vi två.» Så vi gav våra löften, omgivna av kärlek och glädje.
När prästen förklarade oss som man och fru bröt kyrkan ut i applåder. Hand i hand gick vi längs gången, och jag viskade till Fabian: «Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.» Han skrattade lågt. «Säkert inte, men det kommer att bli ett oförglömligt bröllop.»
Mottagningen var livlig, fylld av skratt och dans. Kaoset tidigare verkade ha försvunnit medan vi firade med våra nära och kära. Till slut hittade jag min mamma ute, sittande lugnt under stjärnorna. Jag satte mig bredvid henne. «Jag är ledsen för det som hände, mamma.»
Hon log varmt. «Det är okej, Bella. Det viktiga är att du och Fabian är lyckliga. Det har alltid varit min önskan.» Tårar fyllde mina ögon när jag kramade henne hårt. «Jag älskar dig, mamma.» «Jag älskar dig också, min lilla,» viskade hon.
När natten fortskred, omgiven av familj och vänner, insåg jag att denna dag, trots alla utmaningar, fortfarande var perfekt på sitt sätt. Jag hade gift mig med mannen jag älskade, omgiven av de som betydde mest för mig.
Och oavsett vilka utmaningar vi stod inför, visste jag att vi skulle kunna övervinna allt tillsammans.
