Ett brev från en 80-årig kvinna, med titeln «Tack för att ni tog hand om er mamma, men jag ångrar att jag födde er», rörde många till tårar.
«Kära barn, idag är det den 6 juni och jag har levt över 80 år. Under den här tiden har jag fött fyra barn och uppfostrat åtta barnbarn, vilket gör totalt tolv liv som jag har påverkat.
Efter er pappas bortgång insåg jag att ni blev alltmer otåliga med mig. Jag önskade att ni skulle komma och hämta mig, jag ville bo med er.
Jag väntade, men två månader gick utan att någon kom. Mitt hjärta blev tungt, för jag visste att ni inte hade den avsikten.
Lyckligtvis behandlade ni mig inte illa. Var och en av er besökte mig under olika veckor, så jag kände mig inte alltför ensam på nätterna. Men det som skrämmer mest med att bli gammal är ensamheten.
Jag vet att ni har tagit hand om mig i ett år och nio månader – ungefär 630 dagar – och jag är tacksam för det. Men när ni kommer, säger ni knappt något och när ni går, är ni som främlingar. Jag känner att besöken hos er mamma har blivit en börda.
När jag inte är vid medvetande går ni ut på kvällen och ingen stannar kvar med mig. Det gör att jag känner mig mer ensam än någonsin. Efter er pappas död har ni varit här för mig, men ensamheten är fortfarande närvarande.
Alla kom till min 80-årsdag och önskade att jag skulle nå 100. Men jag log bara, medan min hälsa blev sämre. Jag delar inte detta med er, jag förblir tyst.
Nyligen drömde jag om er pappa. Han sa: «Du kommer att följa med mig!» och skrattade, och sa att jag inte skulle vara ensam längre. När jag vaknade såg jag stjärnorna och den fulla månen och tänkte att han skulle komma och hämta mig en så vacker natt.
Jag är tacksam för den kärlek han alltid visat mig och för er omtanke under de senaste 630 dagarna. Min hälsa försämras dag för dag och jag känner att jag inte har mycket tid kvar.
Jag skriver detta brev för att jag inser att relationen mellan mor och barn kanske inte är lovande. Jag har förlorat mitt hår, men jag är tacksam för allt ni gjort för mig.
Jag skulle vilja lägga till: «Jag är ledsen för att jag födde er; om vi får ett nytt liv vill jag inte att ni ska vara mina barn.» Men som mor hoppas jag att ni alla blir lyckliga och inte överges av era egna barn.
«Efter detta brev vill jag avsluta allt…»
Några dagar senare upptäckte man att den 80-åriga mamman hade avlidit fridfullt i sin säng, med den enda bilden hon hade av sig själv och sin make i handen.
