När barnvårdsmyndigheterna äntligen kom, blev Toms värsta mardröm verklighet: de tog Daisy ifrån honom. Nu hade han endast möjlighet att träffa sin älskade dotter under korta besök på ett grupphem.
Kort efteråt fann Tom sig på gatan, där hans enda lyx var en bussbiljett som gav honom tillgång till några stunder med Daisy.En dag, djupt försjunken i sina dystra tankar, blev Tom plötsligt avbruten av en hög och skrikig röst.
En berusad tonåring stod framför buschauffören och pekade på den gamla kvinnan, Molly, som satt en bit bort.
“Titta här, chaufför!” skrek han med en snubblande röst. “Den här damen måste betala för TVÅ biljetter!” Han svajade fram och tillbaka, med en bred, provokativ grin, medan hans likaså berusade vän ställde sig bredvid.
“Ja, exakt! Du måste betala EXTRA för den extra platsen!” ropade den första killen, medan Molly nervöst höll hårt i sin handväska. Runt omkring dem blängde de andra passagerarna med avvikande blickar, ingen av dem vågade ingripa.
Molly kunde se att ingen skulle komma till hennes hjälp, inte ens om det skulle gå så långt som till rån. Den första tonåringen lutade sig fram och tryckte på henne: “Du måste FLYTTA dig, fru! Vi vill ha de platserna!”
Molly höjde hakan i ett försök att visa motstånd. “Unga man, det finns många andra tomma platser på bussen!”
Men den andra killen, driven av arrogans, trädde fram och sa: “Visst finns det, men vi vill ha JUST de där platserna, och du ska ge dem till oss!” Han sträckte sig mot henne, och Molly kände den starka lukten av alkohol som omgav honom.
Just när hon trodde att situationen skulle eskalera, hördes en kraftfull röst.
“Släpp den där damen, min vän, eller så får vi ta det här till en annan nivå!” Röstens tyngd fick de berusade killarna att tveka. Tom, den hemlöse mannen som tidigare hade hjälpt Molly, stod nu framför dem som en skyddande mur.
Trots sina trasiga kläder utstrålade han en självsäkerhet som fick tonåringarna att backa.
“Ni kan gå lugnt och stilla, eller så hjälper jag er av bussen, men nu ska ni gå!” sa han med en lugn men bestämd ton.
Den skräcken som spreds över de unga männens ansikten var tydlig. Att ge sig på en oskyldig gammal kvinna var en sak, men att konfronteras med en stor man som Tom var något helt annat.
När bussen till slut stannade, rusade killarna hastigt av, hela tiden kastande rädda blickar tillbaka mot Tom.
Tom vände sig mot Molly, som fortfarande skakade av rädsla. “Fru, gjorde de där pojkarna dig illa? Behöver du hjälp?” frågade han med en mjuk röst. Med tårar i ögonen svarade hon: “Jag mår bra, tack vare dig. Kan du följa med mig hem?”
Tom nickade genast. “Självklart, fru. Jag hjälper dig gärna.” När de kom fram till Mollys hållplats, hjälpte han henne av bussen och följde henne till hennes lägenhetsbyggnad.
Molly, tacksam och generös, insisterade på att Tom skulle komma upp och njuta av en bit äppelpaj och en kopp kaffe.
Vid köksbordet, med doften av nybakad paj i luften, delade Tom sin rörande historia. Molly lyssnade noggrant och när hon hörde om hans kamp kände hon att hon ville hjälpa honom.
“Jag undrar…” sa hon och plockade fram sin mobiltelefon. Hon började diskutera något med en person i andra änden av linjen, och ett triumferande leende spred sig över hennes ansikte när hon vände sig mot Tom.
“Min son har en gård på landet, och hans högra hand har precis sagt upp sig. Han letar efter en arbetsam man, och jag tror att du kan vara den!” Tom blev chockad. “Men… jag vet ingenting om jordbruk!”
“Det berättade jag för min son, men jag sa också att du är stark och beslutsam och att du kan lära dig vad som helst,” svarade Molly uppmuntrande. “Och du har ett stort incitament att lyckas. Har jag fel?”
Tom skakade på huvudet, tårarna glittrade i hans ögon.
“Jobbet erbjuder en fin liten stuga och bra lön, med försäkring och allt,” tillade Molly. “Jag har en känsla av att du snart kommer att få tillbaka Daisy!”
Och så, som Molly förutspådde, gick allt i uppfyllelse. Tom och Mollys son arbetade strålande tillsammans, och sex månader senare fick Tom tillbaka Daisy från barnvårdsmyndigheterna.
Genom denna upplevelse insåg Tom att när vi hjälper andra, hjälper vi också oss själva.
Tom räddade Molly från en svår situation, och som belöning fick han tillbaka sitt liv och sin dotter. Det är viktigt att inte döma människor efter deras utseende; Molly såg inte Toms trasiga kläder, utan hans inre värde och styrka.
