På morgonen för mitt inträdesprov till läkarutbildningen vaknade jag för sent och upptäckte förfärat att alla mina väckarklockor mystiskt hade stängts av.
När jag sprang mot tiden kom min 8-årige bror Jason med en plan som skulle rädda allt.
Sedan jag var liten har jag drömt om att bli läkare. Efter att min mamma dog i cancer blev den drömmen bara starkare.
Jag ville hjälpa människor som henne, förstå sjukdomen som tog henne och hjälpa andra att kämpa emot den.
Jag hade arbetat för det här ögonblicket i flera år – genom långa nätter, otaliga böcker och fler prov än jag kunde räkna. Idag var den stora dagen.
Kvällen innan hade jag gjort allt för att se till att jag inte skulle försova mig: jag hade ställt tre väckarklockor och lämnat gardinerna öppna så att solljuset skulle väcka mig.
När jag på morgonen öppnade ögonen kände jag att något var fel. Det var mörkt. Jag kollade på min telefon och mitt hjärta stannade – 09:55. Mitt prov började klockan 10:00.
I panik rusade jag nerför trapporna och bad min styvmamma Linda om en skjuts till universitetet. Hon satt lugnt i köket och drack sitt kaffe, och svarade kallt på min begäran utan att erbjuda hjälp.
Hon hade medvetet stängt av mina väckarklockor för att hindra mig från att komma till provet och skyllde på mig.
Jason, min lillebror, tog mod till sig och sa till Linda att han sett henne stänga av mina väckarklockor. När Linda angrep honom stod han fast och försvarade mig.
Situationen blev spänd, och när polisen anlände förklarade Jason att jag behövde komma till provet och att Linda saboterade mig.
Poliserna hjälpte mig att snabbt ta mig till provet, där jag kom fram strax innan dörrarna stängdes. Trots all förvirring lyckades jag göra provet. Efteråt väntade Jason på mig och vi kramades glädjefyllt.
Hemma konfronterade min pappa Linda, och efter att hon erkänt vad hon gjort krävde han att hon skulle lämna huset. Hennes avfärd gav ingen glädje, bara en känsla av rättvisa och lättnad för både mig och Jason.
