Sju månader gravid gick jag med på att passa huset åt min bror och hans fru medan de var på semester.
En eftermiddag hittade jag tre mystiska soppåsar i källaren. Vad jag fann inuti fick mig att springa för mitt liv och hemsöker mig än idag.
«Spring, snabbare, snabbare, Celina,» skrek en röst i mitt huvud medan jag snubblade genom den täta skogen bakom huset.
Jag flämtade efter luft, med ena handen på min växande mage och den andra som sköt bort grenar som rispade mitt ansikte.
Hur kunde jag vara så blind och lita på dem? Jag såg ner på mina skakande händer, klibbiga av torkat blod. «Vi är säkra, min bebis. Någon kommer att ta oss hem.» Allt började för två veckor sedan…
Jag låg på soffan och scrollade på min telefon när min bror Victor ringde. Han bad mig passa huset medan han och Anne var borta.
Trots den spända relationen mellan oss gick jag med på det, i hopp om att det skulle kunna vara ett steg mot försoning.
De första dagarna var lugna. På den fjärde morgonen hittade jag de tre stora soppåsarna i källaren. Anne ringde genast och varnade mig för att inte röra dem.
Nyfikenheten tog överhanden, och när jag öppnade en av påsarna fann jag ritualverktyg, förruttnade hönsknotor, fjädrar och voodoodockor med mitt ansikte.
I panik ringde jag Paul och bad honom hämta mig. Jag flydde genom skogen till busshållplatsen, med Annes ord i huvudet. Paul kom snabbt och vi åkte till en säker plats.
De följande dagarna präglades av rädsla och misstro. Anne ringde om och om igen, men Paul ville inte att jag skulle prata med henne förrän Victor kom tillbaka.
Vid ett möte på ett café erkände Anne att hennes avundsjuka hade drivit henne till att handla mot mig.
Victor begärde skilsmässa, och vår familj bröts itu. Jag kämpade med rädsla och paranoia, medan Paul stöttade mig. Långsamt började livet återgå till det normala, men skuggan av Annes svek bestod.
Jag lärde mig att man inte ska lita blint på någon, oavsett hur nära de står.
När jag satt i barnkammaren och vikde små kläder viskade jag lugnande till min bebis: «Vi är okej, lilla vän. Vi kommer alltid att vara det.»
“NÄR JAG KOM HEM FRÅN EN AFFÄRSRESA, UPPTÄCKTE JAG ATT MIN FRU VAR INSPÄRRAD I KELLERN!”
