En flicka, inte äldre än tio år, gick med självsäkerhet ut på scenen medan ljusen släcktes och publiken tystnade i förväntan.
Hon ställde sig framför juryn, inklusive den beryktade Simon Cowell, känd för sina skarpa och ofta hårda omdömen, och höll mikrofonen i handen.
Hennes röst fyllde hela salen och trollband alla med sin renhet och kraft.
Orden hon sjöng verkade komma direkt från hennes innersta, varje ton träffade med en precision som fyllde rummet med en intensiv energi.
När hon sjöng gick en märkbar förändring genom atmosfären – en energi som spreds genom publiken som en våg och berörde varje person i rummet.
Simon Cowell, som normalt är stoisk och oförlåtande, var uppenbart rörd. Tårarna började rinna i hans ögon.
Det var en sida av honom som sällan syns – ett klart tecken på den exceptionella talang som flickan besatt och den djupa emotionella påverkan hennes framträdande hade haft.
Publiken, som till en början varit tyst och förväntansfull, bröt ut i ett kraftfullt applådrande när den sista tonen klingade ut.
De var mållösa inför styrkan i hennes röst och den känslomässiga djupet som hon förmedlade genom varje ord.
Under ett ögonblick verkade tiden stanna upp medan jurymedlemmarna bytte blickar av förundran.
Även Simon Cowell, känd för sin tuffa, ibland obevekliga inställning, kunde inte dölja sin beundran och häpnad.
När flickan blyertigt log mot publiken blev det tydligt att det här var mer än bara en vanlig prestation – det var ett transformerande ögonblick, en stund som skulle minnas länge.
Hennes röst hade inte bara rört vid hjärtan, utan också berört själar, lämnat ett outplånligt avtryck på alla som hade haft privilegiet att bevittna detta ögonblick.
I det ögonblicket, medan applåderna fortfarande ekade genom rummet, var det omöjligt att förneka:
Denna unga talang hade inte bara överträffat alla förväntningar, utan hade också skrivit historia med sitt extraordinära konstnärskap.
Och Simon Cowell, djupt rörd till tårar, var vittne till denna obestridliga sanning.
