När strålkastarna plötsligt tändes, fylldes scenen med ett starkt ljus som bara förstärkte den spända tystnaden från publiken.
Ett dämpat mummel spred sig genom raderna innan det helt försvann, ersatt av en nästan kvävande tystnad.
Mitt i denna tryckande stillhet steg en liten flicka fram på scenen, knappt tio år gammal, men med en självförtroende som stod i stark kontrast till hennes späda kropp.
Hennes små fötter förde henne fram med en obruten lugn mot den stora, tomma scenen, som om det var en plats hon alltid känt sig hemma på.
Mikrofonen hon höll i handen verkade nästan för stor för hennes lilla gestalt, men hon höll den med en sådan naturlig säkerhet, som om det var en förlängning av hennes egen hand, som om hon alltid haft den där.
Hennes stora, klara ögon rörde sig snabbt över juryns ansikten innan de slutligen stannade på Simon Cowells kalla, granskande blick – mannen vars rykte som en obarmhärtig kritiker hängde som en tung skugga över rummet.
Den berömde, ofta oförsonlige jurymedlemmen satt där, med ett ansikte lika hårt som sten, när han betraktade flickan.
För många var han en skräckfigur, men flickan stod där, lugn och beslutsam, som om hon visste precis vad hon gjorde.
Hennes lilla ansikte var ett porträtt av koncentration, fingrarna hårt greppande mikrofonen, som om hon höll i världens största hemlighet.
Hon var helt i sitt rätta element, som om scenen hade byggts för just henne – och i det ögonblicket spelade resten av världen ingen roll.
