I filmen *Döden i Venedig* blev Björn Andrésen snabbt en ikon för skönhet och hans tolkning av Tadzio förde honom in i rampljuset.
Men bakom denna glittrande framgång fanns en livsresa kantad av mörka perioder och svårigheter som präglade honom långt bortom filmljuset.
Björns barndom, född 1955 i Stockholm, var full av utmaningar. Hans mamma kämpade med alkoholism, vilket ledde till att han växte upp hos sin mormor.
Mormodern hade stora drömmar om hans framtid som skådespelare, men Björn hade ett starkare band till musiken, som han fann både tröst och uttryck i, trots att han tidigt drogs till scenkonst.
När den berömde regissören Luchino Visconti såg Björn, blev han den självklara kandidaten för den förföriska och sorgliga rollen som Tadzio i *Döden i Venedig*.
Filmen, som lanserades 1971, gjorde Björn till en världsstjärna, hyllad för sitt utseende och sin förmåga att gestalta en drömlik ungdom.
Men med kändisskapet kom även en annan, tung verklighet.
De intensiva medierna och intrigerna kring hans liv gjorde att han kände sig allt mer instängd i sitt eget rykte.
När Björn började dra sig tillbaka från de största rollerna och istället valde mindre, mer dolda uppgifter, var det som om han sökte ett liv bortom den ständiga offentliga granskningen.
Hans privata liv raserades av en ofattbar förlust: hans son gick plötsligt bort, vilket gav honom en sorg som inte gick att övervinna.
Efter denna tragiska händelse förlorade han sitt intresse för film och sökte sig till musiken för att finna inre frid och mening.
Där, i harmonier och melodier, hittade Björn den ro han hade saknat under alla år av kaos.
