Jag kunde aldrig känna den djupa, passionerade kärleken för min fru, Klara.
Trots hennes gränslösa omtanke och hennes skönhet, som ofta beundrades av andra, fanns ett obestridligt tomrum i mig.
Vår relation var lugn, nästan exemplarisk, men det saknades något avgörande: en känslomässig förbindelse som kunde väcka mitt hjärta till liv.
Varje morgon vaknade jag med en kvävande känsla av otillräcklighet och en gnagande önskan att lämna allt. Men något höll mig tillbaka.
Klara var min, och tanken på att hon skulle älska någon annan slet sönder mig, trots att jag själv inte kunde ge henne den kärlek hon förtjänade.
Jag var fångad i en skoningslös konflikt – oförmögen att stanna men också oförmögen att gå.
När jag till slut vågade möta sanningen och berätta för Klara, var hennes reaktion oväntat lugn.
Jag erkände att jag aldrig älskat henne, att jag längtade efter frihet. Hon satt tyst, såg på mig med ögon fyllda av något jag inte kunde tyda.
Och när hon till slut talade, var hennes ord både tröstande och förkrossande: hon skulle aldrig älska någon annan, även om jag lämnade henne.
Hennes generositet, hennes förmåga att förlåta, krossade något inom mig, men jag kunde inte ändra min väg.
Månader senare fick jag veta att Klara hittat någon annan. Hon hade gått vidare, trots sina ord om evig trohet. Huset hon lovade att dela med mig blev aldrig vårt gemensamma hem.
Jag stod ensam kvar, med en tomhet som kändes omöjlig att fylla och en ånger som genomborrade varje andetag.
Nu lever jag fångad i ett nät av självförebråelser och misstro. Jag undrar ständigt om jag någonsin kan lita på kärleken igen.
Hur hittar man modet att tro på något så bräckligt, så förgängligt? Den frågan följer mig som en skugga, dag och natt.
