När Lori och Chris kom tillbaka från sin drömiga smekmånad, låg en lätt eufori i luften. Det turkosblå vattnet, de varma stränderna och den sorglösa ensamheten tillsammans verkade lova ett perfekt liv tillsammans.
Men redan när de klev in i huset bröts idyllen av en oväntad upptäckt: Mitt på hallgolvet stod en stor, svart låda som definitivt inte varit där tidigare.
”Vad är det där?” frågade Lori, och stannade för att misstänksamt betrakta lådan.
Chris ryckte på axlarna, hans panna var rynkad i fundering. På lådan låg ett kort med hastigt skrivna ord som fick Loris hjärta att slå snabbare: ”Lori, öppna den själv.”
Trots en växande olust bestämde de sig för att öppna lådan tillsammans. Chris hämtade en kniv från köket och skar försiktigt upp den tjocka tejpen.
Spänningen mellan dem var påtaglig när de lyfte på locket. Inuti låg en enorm mjukisdjur, en stor björn med ett stort rött hjärta på bröstet.
”Vem skulle skicka oss något sånt här?” mumlade Lori, men hennes blick fastnade vid de små broderade orden på hjärtat: ”Tryck på mig.”
”Kom igen, det måste vara ett skämt,” sa Chris och försökte avfärda den konstiga känslan som växte inom honom.
Lori tvekade, men nyfikenheten övervann rädslan. Hon tryckte försiktigt på hjärtat och ett klick hördes. Några sekunder senare fylldes rummet av en liten flickas röst.
”Pappa? Pappa, vad har hänt med dig?”
Orden fick Loris hjärta att stanna. Hon vände sig långsamt mot Chris, som hade blivit blek som ett spöke. Björnen fortsatte att tala, och flickans röst var mjuk men fylld av sorg.
”Pappa, när kommer du och hälsar på mig? Jag saknar dig så mycket. Här är så kallt…”
Lori såg hur Chris ansikte hårdnade. Hans ögon var vidöppna, och han stod helt stel. När flickans röst tystnade hördes en annan röst – djupare, mer bekant.
”Jag är upptagen, älskling. Jag kommer snart, jag lovar.”
Loris värld började snurra. Hon kände igen rösten omedelbart. Det var Chris.
”Chris?” viskade hon, oförmögen att hålla tillbaka smärtan som kommit över henne. ”Det där kan inte vara du, eller?”
Han sa inget. Hans tystnad talade mer än tusen ord. Lori rörde skakigt vid lådan och drog ut ett kuvert. Orden på pappret träffade henne som en hård smäll.
”Lori, för tre år sedan lämnade din man mig och vår dotter. Kira var svårt sjuk – hon hade cancer. Han lovade att han skulle vara där för oss, men en dag försvann han bara.”
Brevet fortsatte med detaljer om en mors ensamma kamp för att rädda sitt sjuka barn medan pappan försvann.
Kira dog utan att få se sin far en sista gång. Lori såg på Chris, som nu stirrade ner i golvet, som om han försökte undvika hennes blick.
”Är det sant?” frågade hon, hennes röst knappt mer än ett svagt viskande.
”Jag ville bara börja om,” sa Chris slutligen, hans axlar hängde som om sanningen tyngde honom.
”Börja om?” Loris röst blev skarpare, tårarna brände bakom ögonlocken. ”Du övergav ett döende barn. Ditt barn, Chris. Hur kunde du göra så?”
Chris lyfte blicken, hans läppar rörde sig, men inga ord kom fram.
Lori kände en blandning av ilska och förtvivlan stiga inom sig. I det ögonblicket insåg hon att mannen hon gift sig med var någon helt annan än den hon trott.
Hon stod orörlig medan Chris packade sina saker och utan ett ord lämnade huset.
När dörren stängdes bakom honom, var allt som återstod en djupt känslig tystnad. Lori såg på björnen, som nu var en stum åskådare till allt som just hade hänt.
