Lucy trodde länge att hon levde ett lyckligt liv med en kärleksfull familj, men efter skilsmässan fann hon sig ensam, sargad av förluster och fylld av tomhet.
En dag, när hon nästan blev påkörd av en bil, förändrades allt. Mitt i kaoset stötte hon på en gammal vän, George, som hon trott var förlorad för alltid.
Under ett samtal med Mrs. Kinsley, som såg igenom Lucys fasad, blev hon uppmanad att vara ärlig mot sig själv.
Lucy kände en smärta som aldrig verkade släppa, särskilt när hon tänkte på sin son, Harry, som hade övertygats av hennes ex-man om att det var hon som övergett familjen.
Efter att ha undvikit olyckan, mötte hon George, som inte reagerade med ilska som den första mannen, utan med omtanke och medkänsla.
Han såg till att hon kom till en säker plats, och där började de prata om gamla minnen från skoltiden, när de ofta hamnade i trubbel tillsammans.
När Lucy berättade om sina svårigheter – skilsmässan, förlusten av sin son och sitt jobb – uttryckte George sin sorg och tryckte hennes hand.
Deras möte, som började med oväntad räddning, öppnade en dörr till nya möjligheter.
«Det har gått lång tid, men nu kanske vi har en chans att börja om,» sa George försiktigt.
För första gången på länge kände Lucy en liten gnista av hopp i sitt hjärta.
