Eftermiddagssolen silade genom trädtopparna och kastade ett gyllene sken över ängen, där Emmas sjunde födelsedagsfest var i full gång.
Barnen sprang omkring och skrek av skratt, deras glada rop blandades med det mjuka rasslet av löv som dansade i vinden.
Färggranna ballonger fladdrade ovanför huvuden och det långa bordet, lastat med tårtor, godsaker och glittrande paket, var festens självklara centrum.
Linda stod vid sidan och iakttog sin dotter, som just blåste ut ljusen på sin tårta. Stunden var perfekt – precis som hon hade föreställt sig.
Emma strålade av lycka, och för ett ögonblick kände Linda en lättnad, en känsla av att hon äntligen hade kunnat ge sin dotter den trygghet och kärlek som hon själv hade saknat som barn.
Men den förljuget lugna stämningen bröts när hennes blick svepte över ängen. Vid kanten, halvskymd i skuggan av träden, stod en gestalt som Linda omedelbart kände igen: Thomas, hennes far.
Han såg ut som en främling i det här sammanhanget – en man märkt av sitt förflutna, med sänkta axlar och en osäker blick.
Det fanns något tveksamt i hans hållning, som om han kände att han inte var välkommen här.
En rysning gick genom Linda. Hon hade i många år försökt att förvisa honom från sitt liv, hans frånvaro hade blivit en nödvändig skyddsmur.
Men nu, när han stod där, verkade han ha trängt igenom de osynliga väggarna av hennes ilska och smärta.
Med snabba steg gick Linda mot honom. Hjärtat bultade av undertryckt vrede, men också av en rädsla hon inte riktigt kunde förklara.
– Vad gör du här? – väste hon, hennes röst kall och skarp.
Thomas lyfte blicken. Hans ögon var trötta, fyllda av skuld, men också ett svagt ljus av hopp.
– Jag ville se Emma, – sa han tyst och höll upp en liten, omsorgsfullt inslagen present. – Bara en kort stund. Jag har med mig en gåva till henne.
Linda skakade på huvudet, hennes käkar spända. – Du har inget rätt att vara här, – sa hon med en dämpad röst. – Du är inte en del av hennes liv, och så kommer det att förbli. Gå nu.
Thomas sänkte blicken. – Jag förstår, – mumlade han, hans röst knappt hörbar. – Jag ville bara… visa att jag har förändrats.
Linda ville inte tro på hans ord. För många gånger hade hon hört tomma löften, för många nätter hade hon som barn varit ensam och rädd.
Utan ett ord vände hon sig om och gick tillbaka till festen, fast besluten att rensa sina tankar från honom.
Men ju längre timmarna gick, desto mer orolig kände hon sig. Hon hade inte sett Emma på ett tag. Hennes blick svepte över ängen, men dottern var ingenstans att finna.
Panik grep tag i henne, kall och obarmhärtig. Hon ropade Emmas namn, hennes röst darrade av rädsla. Gästerna stannade upp, deras glada samtal tystnade när sökandet började.
Minuterna kändes som evigheter, utan ett spår av Emma.
Polisen anlände och började systematiskt genomsöka området. Linda kunde knappt andas medan hon hörde de desperata ropen från poliserna.
En skrämmande tanke for genom hennes medvetande: Hade Thomas tagit henne?
Men sedan, som ett mirakel, hörde hon en polismans röst, klar och genomträngande: – Här borta! Vi har hittat henne!
Linda sprang mot rösten, hjärtat slog i ett rasande tempo och tårarna rann längs hennes kinder. Hon fann Emma – darrande men oskadd – i Thomas armar.
Han hade funnit henne när hon gått vilse i skogen och hade väntat med henne tills hjälpen kom.
När Linda höll om sin dotter blandades lättnad och skam inom henne. Senare, när Emma somnat utmattad i Lindas knä, satt hon tyst framför sin far.
Hans ansikte var spårat av trötthet, men hans ögon bar på en värme som Linda inte hade sett på länge.
– Pappa, – började hon, hennes röst låg och tveksam. – Jag har varit så arg på dig. Så länge. Och jag trodde… jag trodde att du hade tagit henne. Men du… du räddade henne.
Thomas lyfte blicken, tårarna glittrade i hans ögon. – Jag har gjort så många fel, Linda. Jag vet att jag inte kan göra om det förflutna, men jag har försökt bli en bättre människa. För dig. För Emma.
Linda kände något lossna inom sig, en börda som hon burit så länge. – Jag vill inte leva i det förflutna längre, – sa hon slutligen. – Kanske kan vi börja om. För Emmas skull.
Thomas nickade, hans röst brast när han svarade: – Det skulle betyda mer för mig än jag kan sätta ord på.
I det ögonblicket, medan kvällens mörker långsamt sänkte sig över ängen, insåg Linda att förlåtelse inte utplånade det förflutna, utan lyste upp framtiden.
Det var en ny början för dem alla – en chans som hon aldrig vågat drömma om.
