När Carla var 21 år gammal och hörde sin pappa säga att hon behövde lämna sitt rum för det nya barnet i familjen, kändes det som om marken försvann under hennes fötter.
Huset där hon hade vuxit upp, det enda hem hon hade känt sedan hon förlorade sin mamma vid tio års ålder, började kännas som en plats där hon inte längre var välkommen.
Hennes pappa, som hade byggt upp ett nytt liv med Linda, verkade avlägsen och omedveten om hur hans beslut påverkade Carla.
Linda hade med sig Megan, sin dotter som var ett år äldre än Carla, och trots en initial spänning mellan dem utvecklade de en vänskap som växte sig starkare med tiden.
De blev som systrar, men inte ens deras band kunde skydda Carla från känslan av att hon blev alltmer utanför i sin egen familj.
Fast besluten att bli självständig började Carla jobba vid 16 års ålder. Hon balanserade arbetet med drömmarna om att en dag börja på universitetet.
Varje sparad krona var en triumf, en symbol för hennes styrka och självständighet. Men dessa framgångar bleknade i jämförelse med vad som snart skulle ske.
När hon fyllde 18 år gav hennes pappa henne en chockerande nyhet: hon skulle behöva betala 500 dollar i månaden för att få bo kvar i huset.
«Men pappa, jag sparar till universitetet!» protesterade hon, kämpandes för att hålla tillbaka tårarna. Hans svar var kallt och obevekligt.
Det blev det första tecknet på att hennes plats i familjen höll på att förändras – och inte till det bättre.
Några månader senare kom beskedet som krossade hennes hjärta. «Linda är gravid igen, och vi behöver ditt rum för bebisen. Du har två månader på dig att flytta ut.» Orden skar genom Carla som en kniv.
Hon kände sig bortkastad, som om hon inte längre hade någon plats i vare sig huset eller familjen. Alla barndomsminnen, alla delade skratt, kändes plötsligt obetydliga för hennes pappa.
Utan att veta vart hon skulle vända sig sökte Carla hjälp hos sin faster Liza, som tog emot henne med en värme som nästan fick henne att börja gråta. Men det var morfar som överraskade henne mest.
Han dök upp, upprörd och fast besluten att skydda henne. Det var han som avslöjade en sanning som Carla aldrig hade kunnat föreställa sig: han hade ekonomiskt stöttat hennes pappa i många år, hjälpt till med huset och andra kostnader.
Efter att Carla blivit utkörd började han ta ut hyra av sin egen son för att tvinga honom att ta ansvar.
Denna avslöjande kändes som både en sorg och en lättnad för Carla – en bekräftelse på att hennes morfar förstod hennes smärta och var beredd att kämpa för henne.
Sedan kom erbjudandet som skulle förändra allt. Morfar ordnade en liten lägenhet åt Carla, ett eget utrymme, och sade med bestämd men mild röst: «Så länge du studerar eller arbetar behöver du inte betala någon hyra.
Detta är din nya början.» De orden fyllde Carlas hjärta med värme och gav henne en tröst hon inte hade känt på flera år.
De första veckorna i lägenheten var utmanande. Hon saknade sina syskon och rutinerna i huset, men samtidigt upptäckte hon en ny värld av frihet och självständighet.
Med sina morföräldrars orubbliga stöd fann Carla styrkan att fokusera på sina studier och återuppbygga sitt självförtroende.
Även om hon fortfarande höll viss kontakt med sin pappa, gjorde hon klart att hennes egen välbefinnande nu var hennes högsta prioritet.
Carla omvandlade sin smärta till drivkraft. Hon blev en ung kvinna präglad av motgångar men ändå orubblig.
Med varje steg hon tog visade hon både sig själv och omvärlden att ingen annan skulle få definiera hennes värde. Hennes resa hade bara börjat, och Carla visste att hon äntligen hade sitt öde i egna händer.
