När jag först träffade Antoine, min fästman, hade jag ingen aning om att vår resa tillsammans skulle ta oss till en plats där vi skulle stå öga mot öga med familjehemligheter som var lika dolda som farliga.
Allt började med en inbjudan till hans familjs hem, ett vackert slott djupt i den franska landsbygden. Vad som skulle vara en enkel middag med hans föräldrar blev snart något helt annat.
Vi hade träffats året innan under hans utbytesår i USA, och vår förälskelse växte snabbt, som om vi bara var menade att vara tillsammans. När han friade var jag överväldigad, men utan att tveka sa jag ja.
Nu var det dags att möta hans föräldrar – en stund som jag både längtade efter och fruktade.
«De kommer att älska dig,» sa Antoine med ett tröstande leende när han höll min hand. Hans ord var som balsam för mina nerver, men en viss oro gnagde ändå i mig.
När vi kom fram till hans familjs hus, som var mer som ett slott med sina gamla väggar och omgivande trädgårdar, kände jag mig plötsligt som en inträngling i deras värld.
Deras hem var fylldt av historia, både vacker och tung. Hans föräldrar, Claire och Robert, välkomnade oss varmt, men det var något i deras ögon som inte stämde.
Middagen var elegant, men under den franska ytan började något kännas fel. Vi pratade och skrattade, men när Antoine gick för att ta ett samtal, bytte hans föräldrar snabbt till franska.
Deras samtal började lätt, men jag hörde tydligt när Robert viskade:
«Hon verkar fin, men jag är inte säker på att hon är rätt för honom.»
Jag frös till. Vad menade han? Är jag inte bra nog för deras son? Men det var bara början.
«Vi måste vara försiktiga,» sa Claire, hennes röst nästan ohörbar. «Vi får inte låta henne ta reda på vad som verkligen hände.»
En kall känsla spred sig genom mig. Vad var det de inte ville att jag skulle veta? Och så hörde jag Robert säga:
«Vi måste hitta föremålet innan Antoine gör det. Det ligger fortfarande under sängen.»
Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare. Vad var gömt där, och varför var det så viktigt att ingen skulle få reda på det?
När Antoine kom tillbaka till bordet, viskade jag snabbt till honom: «Snälla, gå upp och titta under din säng. Du måste lita på mig.» Han såg förvånad ut men gick utan att säga något.
Jag satt kvar vid bordet, fylld av oro. Och sedan, som om världen plötsligt hade stannat, föll jag ihop.
Jag vaknade upp på ett sjukhus, och Antoine satt vid min sida, trött men orolig.
«Du svimmade,» sa han försiktigt. «Läkarna sa att det var stress. Men jag gjorde som du bad. Jag kollade under sängen… och jag hittade något.»
Jag kände en klump i halsen. «Vad var det?»
«En liten låda,» sa han, hans röst darrade. «Inuti fanns gamla brev, foton och en dagbok. Det tillhörde min mamma, men inte Claire. Min riktiga mamma hade en affär med min pappa.
Claire har alltid varit den som upprätthållit fasaden.»
Jag stirrade på honom, ordlös. Men han fortsatte:
«Det fanns också något om ett arv från min riktiga mamma. Pierre och Claire har försökt dölja det för mig hela mitt liv.»
Jag såg ilskan i hans ögon, men hans röst var kall och lugn. «Jag måste konfrontera dem. Jag vet inte vad de är beredda att göra för att skydda sina lögner.»
Jag la min hand på hans och sa med bestämdhet: «Vi gör det här tillsammans. Vi kommer att avslöja sanningen.»
Han nickade och jag såg en beslutsamhet i hans ögon. «Ja, vi gör det tillsammans.»
Från det ögonblicket visste vi att vår väg framåt skulle vara allt annat än enkel. Men vi var beredda att konfrontera alla dolda hemligheter och lösa dem, en för en.
För vi visste att vår kärlek var starkare än alla lögner som försökte separera oss.
