Man säger att man först lär känna någon när man delar tak med dem.
Jag trodde jag visste allt om min svärmor Cordelia, men en kväll när nyfikenheten blev för stor, följde jag efter henne i hemlighet. Vad jag upptäckte förändrade allt jag trott mig veta om henne – och om mig själv.
Cordelia bar på en hemlighet, men det var inte vilken hemlighet som helst. Det var en bomb, tyst men dödlig, som låg och väntade på att explodera.
Mitt liv var som en stilla flod, långsamt flödande och utan störningar. Jag arbetade hemifrån som frilansande grafisk designer, och min man Xander var en passionerad advokat, alltid upptagen med sitt arbete. Vi hade byggt en värld av rutin och lugn.
Men allt förändrades när Cordelia, efter att ha förlorat sin man, kom för att bo hos oss. En kväll hörde jag hennes röst i telefonen, skakig och full av sorg.
«Olivia, älskling… jag klarar det inte längre. Det är så tomt här… Jag behöver er.»
Xander och jag tittade på varandra med oro i blicken. Efter fyrtio år av äktenskap var hennes förlust överväldigande. Hur kunde vi säga nej?
Men så snart hon kom in i vårt hem började jag känna något obehagligt i luften. Något var fel, även om jag inte kunde sätta fingret på vad.
Cordelia var inte som andra. Hon hade alltid haft sina konstiga sidor, men nu var det som om hon blivit ännu mer märklig.
Varje torsdag gick hon ut innan solen gick upp och kom hem först när det var sent på kvällen. Men det var inte bara hennes frånvaro som störde mig. Det var lukten som följde med henne när hon kom tillbaka.
En stinkande, ruttet doft som verkade fylla hela huset, som om hon burit på något dött och förfallet. Den satt kvar i luften, som en osynlig spöke, och jag kunde inte förstå varifrån den kom.
«Var har du varit idag, mamma?» frågade Xander en eftermiddag när hon kom hem och undvek att möta våra blickar.
Jag stod i köket och rörde i en kastrull, men min uppmärksamhet var på henne.
«Åh, bara ute med gamla vänner», sa hon snabbt och släppte ett spändes leende som inte var äkta.
«Varje torsdag?» jag hörde mig själv fråga, mitt tonfall fyllt med ironi. «Vilken speciell vänkrets du har.»
Hon stirrade på mig en lång stund, och jag kunde känna hur hennes blick borrade sig genom mig, innan hon ryckte på axlarna.
«Vi träffas regelbundet. Det är skönt att prata med gamla vänner.»
Men lukten… Det var inte bara konstigt, det var skrämmande. Det var som om hon hade varit i ett avloppsrör eller vandrat genom en soptipp.
Och den stanken… den satt kvar. En blandning av förruttnelse, gammalt skräp och något så obehagligt att jag inte kunde sätta ord på det.
Min nyfikenhet växte för varje dag. Jag kunde inte sluta tänka på vad hon egentligen gjorde. Vad var det som hon höll hemligt? Vad hände på de där torsdagarna?
En kväll, när Xander redan sov, tog jag beslutet.
«Xander,» viskade jag och väckte honom försiktigt. «Har du aldrig undrat vad din mamma egentligen gör?»
Han blundade och rynkade på pannan. «Vad menar du?»
«De där ‘gamla vännerna’,» sa jag, min röst darrande. «Och vad är det för lukt? Det kan inte vara normalt.»
Han satte sig upp i sängen och suckade. «Kanske bearbetar hon sin sorg på sitt sätt, Olivia. Alla hanterar förlust på olika sätt.»
Jag bet ihop käkarna. «Och vilket sätt skulle det vara? Att gräva i soporna?»
Han skrattade trött. «Lugna ner dig, älskling. Det är nog inget att oroa sig för.»
Men jag visste att något inte stämde. Det var inte bara en känsla längre – det var ett tyst rop om att något var fel. Något lät jag inte gå förbi. Och jag skulle inte släppa det.
