Mitt namn är Bethany, jag är 35 år gammal, och aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig att en helt vanlig flygresa skulle bli ett test av mitt tålamod – och av universums känsla för humor.
Det hela började idylliskt nog. Solen lyste genom fönstren när jag och min femåriga dotter Ella slog oss ner på våra platser. Hon var redan försjunken i sin iPad, hörlurarna bekvämt på plats. Jag log för mig själv. Två timmar av frid och ro? Ja tack.
– Går det bra, älskling? – frågade jag och drog en lock från hennes panna.
– Mm, kan jag få juice sen? – svarade hon utan att slita blicken från skärmen.
– Självklart. – Jag log och öppnade min bok, redo för en sällsynt stund av lugn.
Men den friden blev kortlivad. På andra sidan gången slog en familj sig ner – en mamma, en pappa och en pojke i Ellas ålder. Pojken såg redan uttråkad ut innan planet ens börjat rulla.
– Jag har trååååkigt! – gnällde han högt och sparkade mot stolen framför sig.
– Vi har sagt nej till skärmar, kom ihåg det, – suckade mamman och försökte lugna honom med ett meningslöst löfte om spännande äventyr när de landade.
Trots sina föräldrars regler kunde pojken inte slita blicken från Ellas iPad. Jag anade redan vart detta skulle leda, och mina farhågor besannades snabbt.
Mamman lutade sig fram mot oss, med ett stelt leende som inte riktigt nådde ögonen.
– Ursäkta, men skulle ni kunna lägga undan iPaden? Vi har valt att undvika skärmar för vår son, och det är svårt för honom när han ser andra använda dem.
Jag blinkade till, överrumplad av den udda förfrågan.
– Förlåt, men iPaden hjälper min dotter att hålla sig lugn under resan. Kanske kan ni ta med något som distraherar honom nästa gång?
Mammans leende blev kallare.
– Det vore bättre för alla barn om de lärde sig att klara sig utan teknik.
Jag tvingade mig själv att le artigt.
– Alla föräldrar gör det som fungerar för deras barn.
Hon ryckte på axlarna och satte sig tillbaka i sitt säte, men inte utan att slänga en menande blick mot Ellas skärm.
Jag försökte ignorera situationen och återgå till min bok. Men bara några minuter senare, med en snabb rörelse som jag inte hann förhindra, sträckte hon sig fram och slog till Ellas iPad så att den föll till golvet.
Skärmen sprack med ett tydligt krasande ljud.
– Mamma! Min iPad! – utbrast Ella och såg på mig med stora, tårfyllda ögon.
– Oj, vad klumpigt av mig! – sa mamman, med en falsk min av förvåning.
Jag stirrade på henne, mållös av chocken.
– Vad håller du på med?
Hon ryckte på axlarna, som om det var den mest triviala saken i världen.
– Kanske var det ett tecken på att din dotter borde använda den mindre.
Jag var redo att säga något riktigt syrligt när en flygvärdinna dök upp. Mamman svängde genast över till oskyldighetsläget.
– Det var bara en olycka, verkligen, – sa hon och drog efter andan som om hon var djupt bedrövad.
Flygvärdinnan såg skeptisk ut men förklarade att inget kunde göras förrän vi landade. Jag försökte trösta Ella, men inombords kokade jag.
Och här började universum visa sin sällsynta känsla för ironi.
Utan iPaden att distrahera sig med, började pojken gå från uttråkad till fullskalig kaosmaskin. Han sparkade på säten, kastade saker och skrek högt.
Mitt i detta välte han sin mammas kaffekopp, och den heta drycken spillde rakt ner i hennes väska.
Ut flög ett pass, som pojken glatt trampade på innan mamman ens hunnit reagera. När hon plockade upp det var det oigenkännligt – skrynkligt, fläckigt och dränkt i kaffe.
Mammans panik var nästan komisk. Flygvärdinnan, som återvände för att se vad som pågick, informerade henne att ett förstört pass kunde bli ett stort problem vid ankomsten, särskilt eftersom familjen hade ett anslutande flyg till Paris.
Jag sneglade på Ella, som hade lugnat sig och nu bläddrade i en bilderbok.
– Mamma, kan vi baka muffins när vi kommer hem? – frågade hon och log svagt.
– Det låter som en fantastisk idé, älskling.
När vi steg av planet sneglade jag på mamman, som nu febrilt försökte rädda sitt förstörda pass. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Universum hade talat – och det var ovanligt rättvist.
