Miley, 34 år gammal, hade alltid trott att ensamheten var hennes öde. I åratal hade hon kastat sig in i sitt arbete, övertygad om att karriären var det enda som kunde fylla det tomrum hon kände inom sig.
Kärleken verkade vara en avlägsen tanke, något som inte passade in i hennes hektiska liv. Hon accepterade detta som sitt öde, trodde att hon var lycklig utan den.
Men livet har en oväntad förmåga att förändra våra vägar, och det var exakt vad som hände när trycket från hennes föräldrar blev alldeles för stort.
Martha och Steven, hennes föräldrar, hade alltid haft en osynlig närvaro i hennes liv, ständigt ifrågasättande hennes relationer eller bristen på dem.
Varje familjemiddag, varje tillfälle när de samlades, påminde Miley om det som hon inte kunde eller ville ge dem.
Och så, en kväll, tog hennes far till orda med en grym ultimatum: om hon inte var gift vid 35 års ålder, skulle hon förlora sin del av arvet.
Hans ord skar genom luften som en vass kniv, och plötsligt stod Miley där, fylld av både vrede och förtvivlan. Hon ville inte ge efter för deras press, men samtidigt kände hon en oförmåga att stå emot.
Det var då livet slog till, på ett sätt hon inte hade förutsett. Stan. Han satt på trottoaren, med blicken fäst vid horisonten, en man som på något sätt varit övergiven av världen, men hans ögon hade något som Miley inte kunde sätta fingret på.
Rörd av ett plötsligt och starkt impulsmässigt beslut, gick hon fram till honom och föreslog, utan att tänka efter: «Vi gifter oss. Bara för att få mina föräldrar att sluta tjata.»
Stan tittade på henne, förvirrad, men utan något annat val accepterade han. Miley tänkte att allt bara var en lögn, ett enkelt sätt att bli av med deras krav. Hon ville inte tänka på det mer.
Planen var enkel, eller åtminstone verkade den så. Hon presenterade Stan som sin fästman, och hennes föräldrar, lättade, blev entusiastiska över förslaget.
Men inombords visste Miley att det var något falskt med det hela, en lögn som hon trodde inte skulle skada någon. Tillslut började lögnerna att rämna, och de hemligheter som låg gömda började komma upp till ytan.
Stan var inte bara en man som var förlorad. Hans förflutna var fyllt av smärta och förlust. Han hade en gång haft allt – pengar, familj, stabilitet.
Men ett svek hade raserat honom, och utan kraft att kämpa emot livets svallande stormar hade han sjunkit ned i mörkret. När han berättade om sitt förflutna kände Miley ett knytnävsslag i sitt bröst.
Han var inte den man hon trott; han var mycket mer komplex, mycket djupare och mer sårad än hon någonsin kunnat förstå.
Och plötsligt, den där mannen, som hon trott bara var en lösning på ett problem, blev någon hon började känna på ett sätt som hon aldrig trott var möjligt.
Lögnen som en gång var en enkel lösning på hennes föräldrars krav började nu bli något Miley inte längre visste hur hon skulle hantera.
Hon började se honom inte bara som en nödlösning, utan som någon med en historia av smärta och styrka, någon som kämpade för att hålla sig vid liv trots allt han förlorat.
Något inom henne började förändras. Farsen blev verklighet, och de känslor hon så länge förnekat blev omöjliga att ignorera.
Och så, från att ha varit en kvinna som stängt sitt hjärta och varit rädd för närhet, började Miley inse att kärleken, även om den kom på de mest oväntade och smärtsamma sätt, var det enda som kunde hela de sår hon burit på så länge.
Stan, mannen med alla sina ärr, hade på något sätt trätt in i hennes liv på ett sätt hon inte kunnat förutse. Och till slut förstod Miley att kärleken inte går att välja, den bara händer.
Det som började som en lögn, blev en sann historia av läkning och försoning, och det var en historia som var mer verklig än någon av dem någonsin kunnat föreställa sig.
