Amelia hade aldrig kunnat föreställa sig att en enkel rekommendation från hennes pappa – att ta kalla duschar och använda en märklig tvål – skulle leda till en så djup kris i hennes liv.
Vad som först verkade vara en oskyldig vana visade sig vara en del av en mycket mörkare plan, en plan som Amelia inte skulle upptäcka förrän det var för sent.
„Jag har alltid trott att jag var pappa’s älskling,“ började Amelia tveksamt när hon berättade för Henry om allt som hänt.
„Men nu kan jag knappt ens tänka på honom utan att känna att hela min värld rasar samman. Jag måste berätta vad som egentligen har hänt.“
Vid 23 års ålder bodde Amelia fortfarande hemma hos sina föräldrar, en situation som hon aldrig ifrågasatt.
Hennes pappa var en man av fasta principer, som alltid kallade henne sin „lilla prinsessa“ och aldrig ville att hon skulle lämna deras hem.
Övervåningen i huset var hennes egen privata plats, där hon kände sig fri. Men allt förändrades när atmosfären hemma började bli kyligare, och relationen mellan henne och föräldrarna förlorade sin värme.
Pappa, som alltid värderat disciplin, började ge Amelia allt fler pekpinnar om småsaker: „Varför är du så sen?“,
„Du slösar bort för mycket pengar!“ Hans ständiga klagomål på trivseln i hennes vardag fick Amelia att känna sig osäker på sig själv.
Vändpunkten kom när han en dag kom hem med en tvål som hon aldrig sett förut. „Använd den här, du stinker,“ sa han utan att ge någon förklaring.
Förvirrad men ändå villig att lyssna på hans råd, började Amelia använda tvålen och duscha kallt, trots att lukten var konstig och svår att identifiera.
Men trots alla sina ansträngningar tyckte hennes pappa fortfarande inte att hon luktade bra. „Har du använt tvålen? Du stinker fortfarande,“ klagade han.
Och vad värre var, hennes mamma sa aldrig ett ord när pappa kritiserade henne.
Denna tystnad gjorde Amelia ännu mer förvirrad och hon undrade om mamman inte visste något eller om hon bara inte brydde sig.
Först när Amelia pratade med Henry, som alltid varit en trygg punkt, började hon förstå att något var allvarligt fel. „Vad är det med dig, Amelia? Är du sjuk?“ frågade han oroligt.
Amelia skrattade nervöst och sa att det var inget, men när hon frågade honom: „Stinker jag verkligen?“ svarade han bestämt, „Nej, du luktar som du alltid gjort. Vad pratar du om?“
Men när Henry såg på tvålen blev hans ansikte allvarligt. „Det här är ingen vanlig tvål,“ sa han med allvar i rösten. „Det är ett industriellt rengöringsmedel. Använder du det på din hud?!“
Amelia blev helt chockad. Hon kunde inte tro på det, men Henry förklarade att tvålen var farlig och att den orsakade en kemisk reaktion på huden.
Det var då sanningen om vad som egentligen hänt kom fram – hennes pappa hade medvetet utsatt henne för gift.
Amelia var förkrossad och bestämde sig för att konfrontera sina föräldrar. När hon kom hem ställde hon sin pappa mot väggen.
„Varför gjorde du så här mot mig? Varför gav du mig den där tvålen?“ frågade hon med darrig röst.
Hans blick var iskall, på ett sätt hon aldrig hade sett tidigare. „För att du inte är min dotter,“ sa han, utan att visa någon ånger. „Din mamma berättade sanningen för mig för flera år sedan. Du är barn till en annan man.“
„Vad säger du? Jag är din dotter!“ Amelia kunde inte förstå vad hon hörde.
„Tyvärr, men det är du inte,“ svarade han. „När jag fick reda på sanningen gjorde jag ett val. Din mamma har bedragit mig. Och för att straffa henne, behandlade jag dig på samma sätt.“
Hans ord träffade Amelia som ett knytnävslag i magen. Hennes pappa, som alltid sett henne som sin „lilla prinsessa“, hade bara använt henne för att hämnas på hennes mamma.
En brännande smärta fyllde Amelia när sanningen gick upp för henne. Hennes mamma sa ingenting, kunde inte ens möta hennes blick.
„Du har lurat mig hela mitt liv, och så här behandlar du mig?“ frågade Amelia, fylld av både ilska och sorg.
Men pappan svarade bara med ett kallt, bittert leende. „Nu är du vuxen. Du måste veta sanningen.“
Med tårarna brännande i ögonen reste Amelia sig och gick ut från huset. Hennes hela värld var i spillror. Henry följde med, gav henne det stöd hon behövde för att ta sig bort från denna giftiga situation.
I en liten lägenhet långt bort från sitt gamla hem, började Amelia långsamt bygga om sitt liv.
Hennes pappa hade försökt att förstöra henne, men i verkligheten hade han bara förstört sig själv. Amelia visste nu att hon var fri.
Med Henry vid sin sida och en ny syn på världen, som tidigare varit hennes hem, var hon fast besluten att inte låta smärtan från sveket och lögnerna kontrollera hennes framtid.
