Carla steg ombord på planet och kände genast att alla blickar var riktade mot henne.
De läkande ärren på hennes ansikte, som hon nu såg varje dag, hade på de senaste veckorna blivit en ständig följeslagare, en integrerad del av hennes identitet.
Olyckan, som inträffade för en månad sedan, hade lämnat djupa märken på hennes hud. En bilolycka där krockkudden exploderade och ett glasstycke skar upp hennes kind.
Trots den snabba medicinska hjälpen fanns fortfarande ett framträdande, glänsande ärr som sträckte sig från pannan, över ögonbrynet, kindbenet och hela vägen ner till hakan.
En del av hennes ögonbryn skulle aldrig växa ut igen, och på en plats på ansiktet var det en liten fördjupning, där skadan var som djupast.
De första veckorna hade hon tvingats titta på sig själv i spegeln medan huden långsamt läkte, ärren fortfarande färska och ilskna.
Men även när bandagen togs bort kunde hon inte låta bli att märka hur folk nu tittade på henne. De såg inte längre Carla, de såg bara hennes ärr.
Flygresan blev som en sorts prov. Atmosfären på flygplatsen var kall, nästan som om hon kunde känna passagerarnas blickar.
Hon höll hårt i sina biljetter, som om de var den enda förankringen i ett ögonblick av total osäkerhet.
När hon fann sin plats i planet och satte sig vid fönstret försökte hon undkomma den pinsamma tystnaden genom att sätta på sina hörlurar och lyssna på musik.
Men det gav henne ingen ro. Knappt hade hon spännt fast säkerhetsbältet förrän hon hörde de högljudda rösterna från ett par bakom sig.
Mannen klagade högt på sätena, men snart förändrades hans tonfall och riktades mot Carla.
“Kan du inte täcka över det där?” muttrade han och stirrade på henne. Carla kände hur hennes ansikte hettade upp medan hon försökte undvika hans blick.
“Det är äckligt! Hur kunde de ens låta henne komma ombord?” hörde hon kvinnan viska, med ett föraktfullt uttryck i ansiktet.
Carla kände sig fångad i en blandning av ilska och skam. Hennes hals spändes när hon försökte samla sina tankar.
Hon ville förklara att hon inte hade valt att leva med det här ärret, att det var en påminnelse om något hon inte kunde bli av med.
Men hennes röst svek, orden kom inte fram.
Kvinnan började kalla på flygvärdinnan, och mannen pekade på Carla. “Vad är det här? Hon sitter där och stirrar på oss som om det vore normalt!”
Flygvärdinnan kom fram snabbt och lugnt, med ett allvarligt men vänligt ansikte.
Hon lyssnade på parets klagomål och vände sig sedan till Carla för att försäkra sig om att hon mådde bra.
“Jag ber er att hålla er röstnivå under kontroll, herrn,” sa hon lugnt, och blickade sedan mot paret. “Det här är inte acceptabelt beteende, och jag ber er att byta plats.”
Paret var upprört. Mannen protesterade högljutt, medan kvinnan rullade med ögonen. Men flygvärdinnan förblev lugn och bad dem att lämna området.
Carla såg på när de gick bort genom gången med uppenbar missnöje. Men innan de försvann hörde hon några passagerare börja applådera. Först tveksamt, sedan allt mer intensivt.
Det var ett applåd som hon inte förväntat sig, och som plötsligt väckte en värme inom henne, en känsla av erkännande som hon inte känt på länge.
Flygvärdinnan återvände till henne, och hennes ansikte var mildare när hon bad om ursäkt.
“Jag är ledsen att du behövde gå igenom detta,” sa hon med en medkänsla som Carla inte väntat sig. “Jag vill gärna erbjuda dig en uppgradering till business class, om det känns bra för dig.”
Carla tveka ett ögonblick, ville inte vara en börda. Men sedan nickade hon och följde med flygvärdinnan. I business class satte hon sig ner och andades djupt.
När hon tittade ut genom fönstret såg hon hur molnen rörde sig långsamt, som ett mjukt vitt band på himlen. Ögonblicket av stillhet kändes som en liten seger.
Hon tog emot en kopp kaffe och lät sig omslutas av den ömtåliga känslan av det ögonblicket.
Molnen sträckte ut sig tills de försvann i oändligheten, och i det ögonblicket lät hon tårarna, som hon hållit tillbaka så länge, fritt rinna.
Men denna gång var det inga tårar av skam. Det var tårar av lättnad, av acceptans och av ett hopp som hon trott var förlorat.
