När min 16-årige son föreslog att han skulle tillbringa sommaren hos sin mormor för att ta hand om henne, var min första reaktion en blandning av förvåning och, ärligt talat, stolthet.
Kanske, tänkte jag, var han på väg att bli den ansvarstagande ung man jag alltid hoppats på.
Men en kväll kom telefonsamtalet som skulle riva ned allt jag byggt upp av hopp.
«Kom snabbt… rädda mig från honom!» viskade min mamma, och jag hörde en panik i hennes röst som jag aldrig trott var möjligt.
Det var som om hennes vanliga styrka och trygghet bara försvann i en enda darrande ton. Jag kände ett iskallt grepp om mitt hjärta.
Innan jag hann säga något, var samtalet brutet.
Jag satt där, hand i hand med telefonen, medan mamma’s ord fortsatte att eka i mitt huvud. Vad hade hänt? Vad var det han hade gjort för att få den här reaktionen?
Min son, som var som en storm att hantera när han var yngre, hade under den senaste tiden förvandlats till någon jag inte riktigt kände längre.
Med tonåren kom en ny sida av honom – gränsöverskridande, utmanande, fylld av en tyst upproriskhet som växte sig större och större.
Jag mindes när han hade kommit hem för några veckor sedan, slängt sin väska på golvet som en gest av att han var för stor för att bry sig, men samtidigt log han ett grin som inte riktigt var hans eget.
«Jag tänkte stanna hos mormor i sommar,» hade han sagt med ett lättsamt skratt.
«Hon skulle nog uppskatta lite sällskap, och jag kan ta hand om henne.»
För ett ögonblick hade jag varit förvånad, men också lite lättad. Kanske, bara kanske, var han på väg att bli den vuxna jag hoppats på.
Men när jag körde genom den kalla natten, började hans ord smyga sig på mig på ett annat sätt.
«Du vill verkligen stanna hos mormor? Du, som knappt klarar av att vara där mer än några dagar i sträck?»
«Jag ska hjälpa henne,» hade han svarat, med en röst som var fylld av något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. «Och du kan ju sluta betala för hemtjänsten, mamma. Det sparar ju pengar.»
Ju mer jag tänkte på det, desto fler ledtrådar började att falla på plats. Hans ord, hans beteende, det där underliga leendet.
«Folk förändras,» hade han sagt en gång, med ett nästan lurigt leende. «Jag är nästan vuxen nu, eller hur?»
Jag hade inte förstått vikten av det då, men nu kändes det som om han hade kastat ut en varning, och jag hade inte lyssnat.
En vecka efter att han flyttat in hos mormor, hade jag ringt. Men istället för att få tala med henne, svarade han.
«Hej, mamma! Mormor sover, hon är för trött för att prata, men jag ska säga att du ringde.»
Varför frågade jag inte mer? Varför ställde jag inga frågor?
Jag såg framför mig alla de första åren, då det bara var han och jag. Hans pappa hade lämnat oss när han var två, och jag hade kämpat för att ge honom allt han behövde.
Men nu, när han stod på tröskeln till vuxenlivet, insåg jag att det funnits sprickor som jag förnekade, och som nu började sprida sig som ett nät av oro.
Min mamma, den som alltid funnits där för oss, hade ibland lyckats nå honom där jag inte kunde. Men även hon erkände att det var som att han var en orkan, och att ingen riktigt visste vart han skulle slå nästa gång.
Jag slog numret till henne igen, handen darrande när jag tryckte på siffrorna, men istället för svar möttes jag av samma tystnad som tidigare. Och den tystnaden var värre än ord.
