När min syster Lily gifte sig, var det som att kliva in i en saga. Bröllopet var årets stora händelse, en kväll där varje detalj skimrade av perfektion.
Hon hade alltid varit stjärnan i vår familj – det gyllene barnet med ett liv som verkade lika noggrant utformat som ett konstverk.
Eric, hennes nyblivna man, var kronjuvelen i denna perfekta bild: snygg, charmig och orimligt förälskad i henne. De var paret alla avundades.
Bröllopsdagen var ett mästerverk, och smekmånaden till Bali skulle vara kronan på verket. Ett paradis för ett par som redan hade allt.
Eller det var vad jag trodde.
Bara en dag efter att de landat började Lily skicka bilder. Det var precis vad man kunde förvänta sig: vykortsvackra solnedgångar, färgglada drinkar vid poolen, böljande risfält som verkade oändliga.
Jag scrollade genom bilderna, njöt av hennes glädje, tills ett foto plötsligt fick mig att stanna upp.
Det var ett selfie vid stranden. Solen glödde varmt i bakgrunden, och Lily såg ut som en gudinna, med ett leende som kunde smälta hjärtan.
Men det var inte bara hon på bilden.
Bredvid henne stod en man.
Han var inte Eric.
Han var någon helt annan – med solbränd hy, rufsigt hår och ett avslappnat leende som bar en självsäkerhet som nästan var provocerande.
De stod nära. För nära. Deras axlar nuddade vid varandra på ett sätt som var alldeles för bekvämt.
Jag kände hur en obehaglig känsla spred sig i bröstet. Försökte borsta bort den, men fingrarna darrade när jag skrev tillbaka:
«Wow, du ser fantastisk ut! Vem är killen bredvid dig?»
Svaret kom snabbt:
«Det är Leo. Vi träffade honom här på resorten. Han är här med några vänner. Så trevlig kille!»
Orden var till synes oskyldiga, men tonen var för lättsam. Som om hon ville dölja något under sin nonchalans.
Jag försökte övertyga mig själv om att jag bara överreagerade. Det var ju bara ett foto, bara en ny bekantskap.
Men fler bilder började trilla in.
Tempelutflykter, vandringar genom djungeln, middagar vid stranden. Eric syntes aldrig till.
Istället dök Leo upp överallt. Skrattande, pratande, alltid vid hennes sida.
På en bild gungade de tillsammans högt över den smaragdgröna naturen, deras ansikten lysta av rent nöje. På en annan delade de en kokosnöt på en marknad, med blickar som verkade dela en hemlighet ingen annan fick veta.
Jag kunde inte längre ignorera känslan av att något var fel.
Jag ringde henne.
«Mia! Bali är magiskt! Du skulle älska det!» utbrast hon, fylld av en energi som kändes… konstig.
«Lily», sa jag utan omsvep, «vad är det som händer?»
Hon blev tyst. Sen kom ett försiktigt: «Vad menar du?»
«Du är på smekmånad», sa jag, «men du skickar bilder på dig och en främling istället för din man. Var är Eric?»
Efter en paus hörde jag hennes suck, tung och trött.
«Han är här», sa hon till slut. «Han gör bara sitt eget.»
«Sitt eget?» upprepade jag, nästan förbluffad över svaret. «Ni är på smekmånad, Lily. Vad händer?»
Hennes röst brast lite när hon svarade:
«Vi hade ett stort gräl. Andra kvällen här.»
«Vad handlade det om?» frågade jag, redan förberedd på det värsta.
«Om allt som får dig att inse att du kanske har gift dig med fel person», sa hon tyst.
Jag tappade nästan andan.
«Vi har kämpat länge», fortsatte hon. «Jag trodde att bröllopet skulle fixa oss, men… det gjorde det inte.»
«Och Leo?» frågade jag försiktigt.
«Han är bara en vän», sa hon snabbt. «Han är bara någon jag kan prata med. Det är allt.»
«Lily, du är på din smekmånad», sa jag. «Det här är inte normalt.»
«Jag vet», viskade hon. «Men jag behövde komma bort, tänka klart. Jag behövde känna något annat än det jag har känt med Eric.»
Mitt hjärta blödde för henne, men jag kunde inte ignorera ilskan som bubblade inom mig.
«Eric vet om Leo?» frågade jag.
«Han vet att jag har spenderat tid med honom», erkände hon. «Men det är inte vad du tror. Ingenting har hänt.»
«Än», sa jag kallt.
«Mia, snälla», sa hon, nästan desperat. «Säg inget till någon än. Jag måste förstå vad jag vill först.»
Jag suckade tungt och svalde mina hårda ord.
«Prata med Eric», sa jag till slut. «Klart och tydligt. Gör det innan ni kommer hem.»
«Jag lovar», viskade hon.
När samtalet avslutades satt jag kvar med en känsla av tomhet. Den här Lily var inte min syster. Inte den organiserade, stabila personen jag alltid känt.
Vad hade hänt med henne?
När de kom hem försökte de låtsas att allt var normalt. Men jag såg sprickorna. Eric undvek hennes blick, och Lily undvek min.
Några månader senare berättade hon att de skulle skiljas. Hon nämnde aldrig Leo igen, och jag frågade aldrig.
Det där selfiet vid stranden var inte bara en bild.
Det var början på slutet. Ett ögonblick som avslöjade de osynliga sprickorna i en perfekt fasad, innan allt föll samman.
