Redan som liten förstod jag att flygresor alltid skulle vara ett äventyr – och inte på det där glada sättet som resesajter brukar lova.
Vid 16 års ålder, med en längd på över 1,80 meter, hade jag blivit expert på att fälla ihop mig själv som en trasig solstol, men ibland är inte ens det tillräckligt.
Den här resan började som vilken som helst. Min mamma och jag skulle hem från ett besök hos mina morföräldrar.
Flyget var försenat, vi var trötta och småsura, och gången i planet var fylld av människor som verkade tro att varje sekund de inte satt ner var en personlig förolämpning.
När jag väl hittade min plats gjorde jag det vanliga: pressade ner min ryggsäck under stolen framför och försökte skapa något slags komfort i det klaustrofobiska utrymmet. Det gick som vanligt dåligt.
Och då dök han upp. Mannen framför mig, som såg ut som en korsning mellan en affärsmagnat och en irriterad pingvin, lutade sig bakåt. Inte lite grann. Inte med en försiktig rörelse.
Nej, hans stol smällde bakåt som en katapult, och mina knän hamnade i ett grepp som kunde beskrivas som brutalt.
Smärtan var inte bara fysisk, utan existentiell. Jag satt där, instängd, som en överdimensionerad sardin i en alldeles för liten burk.
Till en början försökte jag uthärda. Jag tänkte: «Det här är bara två timmar. Två ynka timmar.» Men varje gång jag andades eller rörde mig kändes det som att stolen gjorde narr av mig.
Till slut lutade jag mig fram och sa så vänligt jag kunde:
– Ursäkta, men skulle du kunna höja stolen lite? Jag har väldigt långa ben, och de sitter fast.
Mannen vände sig om, långsamt och med en min som skrek «vem vågar störa mig?».
– Jag har rätt att använda stolen som jag vill. Jag betalade för den, muttrade han kort och återgick till sitt.
Jag satt där, mållös. Men inte för länge. Om han skulle vara obeveklig, då kunde jag också vara det. Fast på mitt eget, kreativa sätt.
Ur min väska drog jag fram en påse chips. Med en noggrant orkestrerad kombination av hög crunch och strategiska smulregn började jag äta.
Ljudet var öronbedövande, och smulorna flög överallt – några landade på mannens axel, andra i hans knä.
Först försökte han ignorera mig, men snart började han borsta av sig smulorna med allt mer irriterade rörelser. När han insåg att de bara blev fler, vände han sig om och väste:
– Vad håller du på med?!
Jag log, som om jag var helt ovetande.
– Oj, förlåt! Jag visste inte att chips kunde vara så… stökiga. Men kanske skulle vi få lite mindre smulor om vi hade lite mer utrymme?
Han stirrade på mig, och för ett ögonblick trodde jag att han skulle explodera. Men så hördes ett klick, och stolen framför mig började sakta rätas upp.
När han var klar log jag artigt.
– Tack, sa jag och lutade mig tillbaka, äntligen fri att sträcka ut mina stackars ben.
Flygvärdinnan, som uppenbarligen hade sett hela scenen, gick förbi och gav mig en liten nick och ett diskret leende.
– Smart, viskade hon innan hon fortsatte.
När vi landade och klev av tittade mamma på mig och skrattade.
– Du är omöjlig ibland.
– Kanske, men jag fick plats för benen, sa jag och blinkade.
– Nästa gång bokar vi första klass, muttrade hon.
– Absolut, men tills dess är chips mitt vapen, sa jag och höll upp påsen som en segerpokal.
