Livet har en märklig förmåga att ta oss med på oväntade resor, särskilt när vi tror att vi har allt under kontroll.
Jag heter Julia, och min berättelse började som många andras: Tom och jag var de oskiljaktiga skolkamraterna, det par alla trodde var skapat för att vara tillsammans för alltid.
Vi klarade av universitetet sida vid sida, förlovade oss efter examen och gifte oss två år senare, fulla av förhoppningar om en gemensam framtid.
De första åren som gifta var som en dröm – fyllda av skratt, värme och drömmar om vad vi skulle göra tillsammans. Men efter att vårt andra barn föddes, började något att förändras.
Tom drog sig undan, som om en osynlig mur restes mellan oss. Jag kände hur avståndet växte och hur vi långsamt förlorade kontakten. En kväll, kallt och utan förvarning, sa han bara: «Julia, jag vill skiljas.»
Den natten packade han sina saker och försvann från vårt hem utan att ens se sig om.
Jag blev kvar – förkrossad, ensam och med den tunga uppgiften att förklara för våra barn varför deras pappa inte skulle komma hem igen.
Tiden som följde var som att gå på en smal lina. Jag kämpade för att ge mina barn trygghet, samtidigt som jag själv var på väg att gå sönder inombords.
Varje dag var en kamp mellan mod och förtvivlan. För att hantera smärtan vände jag mig till kickboxning och terapi – saker som hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv.
Mitt i denna nya, okända tillvaro dök Tom upp igen – denna gång med en begäran som var så oförutsägbar att jag knappt kunde tro mina öron.
Han och hans nya fru, Margareth, som inte kunde få barn, bad mig om en så osannolik sak som att bli deras surrogatmamma.
I början kändes det helt galet. Men Margareths öppenhet och sårbarhet trängde igenom mina tvivel, och jag bestämde mig för att lyssna på dem. Vi träffades, och långsamt började jag förstå deras situation.
Under graviditeten utvecklades en oväntad vänskap mellan Margareth och mig.
Vi började dela våra tankar och känslor på ett sätt som ingen av oss hade förväntat sig. Vår relation växte till något mer än bara en surrogatmamma – vi blev djupt förtrogna.
Margareths styrka och samtidigt ömtåliga sida fick mig att se på världen med nya ögon.
Vi började spendera mer och mer tid tillsammans, och jag märkte att jag började känna för henne på ett sätt som jag inte riktigt kunde förstå.
Efter födseln av barnet hände något oväntat. Margareth berättade för mig att hon hade känslor för mig som var långt bortom vänskap, och hennes ord träffade mig som en blixt.
Jag förstod plötsligt att jag också hade utvecklat en djup kärlek till henne.
Margareth bestämde sig för att avsluta sitt äktenskap med Tom och började ett nytt liv med mig. Det var ett modigt beslut, men vi visste att det var rätt. Vår relation var något vi inte kunde ignorera.
Tillsammans började vi om på nytt, med insikten att livet och kärleken ofta tar oss på de mest oväntade vägar, och att den rätta personen kan vara den som vi minst förväntar oss att hitta.
