Nyligen, när jag var förlorad i mina egna tankar, hörde jag plötsligt ett knackande på dörren som kändes överraskande.
När jag öppnade, stod hon där – min mamma. Hennes ansikte var åldrat, hennes kropp svag och hennes blick tom, som om den rymde ett hav av ånger och förlorade drömmar.
De ögon som en gång var fulla av förhoppningar, såg nu ut att bära på ett mörkt moln av sorg.
«Hej, mitt barn. Jag är din mamma och jag behöver din hjälp», sa hon tyst med en röst som darrade, och mitt hjärta fylldes med en kaskad av känslor – förvirring, glädje, men också en naggande ilska och en svår besvikelse.
Innan jag hann säga något, brast hon ut i tårar och frågade med skakig röst: «Har du fortfarande… det där?»
Plötsligt sköljde min barndoms minnen över mig som en våg.
Rosa, som arbetade i en butik vid den tiden, hade en dag funnit ett övergivet spädbarn i en gammal kartong, tillsammans med ett meddelande som löd: «Jag kommer alltid att älska dig, Su.»
Dessa ord, som påminde mig om mitt eget förflutna, fick mig att stanna upp, andas djupt och minnas.
Rosa hade tagit mig, den lilla övergivna Su, och gett mig allt – kärlek, värme, och trygghet. Hon hade skapat en familj för mig när jag inte hade någon, och jag skulle vara för evigt tacksam för det.
Genom åren hade jag blivit en framgångsrik influencer och delat min historia i varje inlägg. Min resa, från att vara övergiven till att hitta läkning, var något som Rosa hade hjälpt mig att uppnå.
Trots all framgång, glömde jag aldrig det svek min biologiska mamma hade utsatt mig för.
Hur kunde hon bara lämna mig? Varför sökte hon aldrig upp mig? Dessa frågor gnagde ständigt på mig.
En morgon, när jag var mitt i frukostförberedelserna, hörde jag ett högt knackande på dörren.
Jag öppnade och framför mig stod en kvinna som kändes både bekant och främmande på samma gång.
Hennes ansiktsdrag påminde mig om bilder från den tid då jag hittades i butiken. «Hej, mitt älskade barn. Jag är din mamma och jag behöver din hjälp», sa hon, hennes röst darrande som en viskning mellan hopp och förtvivlan.
Mitt hjärta började slå snabbare när hon fortsatte: «Har du fortfarande det där lilla papperet som jag lämnade när jag övergav dig?»
Hennes ord träffade mig som en chock, men jag samlade mig och svarade lugnt: «Ja, jag har det. Jag har alltid behållit det. Det är det enda jag har kvar från dig.»
Min mamma började genast be om förlåtelse. Hon förklarade att hon aldrig ville lämna mig, men att hon hamnat i en desperat situation. Hon hade skulder till farliga människor och tvingades fly från hotet.
Att lämna mig var en åtgärd av kärlek, för att skydda mig.
«Varför försökte du aldrig hitta mig?» frågade jag, och hennes svar var fylld av tvekan och rädsla. «Jag var så rädd», viskade hon.
Med tårarna rinnande bad hon mig om tak över huvudet, eftersom hon inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag visste att något inte var helt rätt, men Rosa hade alltid uppmuntrat mig att ge min mamma en chans.
Jag gick med på att låta henne bo hos mig.
I början kändes det bra. Hon hjälpte till med hushållssysslor och vi började bygga en ny relation. Men harmonin försvann snabbt. En eftermiddag kom jag hem tidigare än vanligt.
När jag öppnade dörren hörde jag ljudet av lådor som öppnades och stängdes.
Jag smög tyst fram till mitt sovrum och där såg jag min mamma, som just var på väg att stoppa smycken i sin väska från min garderob.
«Vad gör du?» frågade jag, förvånad och arg. «Stjäl du från mig?»
«Jag behöver pengar, och du har så mycket smycken. Jag tänkte sälja några av dem», svarade hon, som om det var något helt självklart.
När jag såg smyckena hon höll i sina händer, inklusive det diamant-halsband Rosa hade gett mig till min examen, blev jag stum av förvåning.
«Vet du hur mycket Rosa kämpade för att köpa det här halsbandet?» skrek jag. «Och du vill bara sälja det?»
«Men du har ju så mycket, varför inte låta mig sälja lite så vi kan få pengar?» bad hon, desperat.
«Vi?» frågade jag med en bitter underton. «Jag gav dig en chans, öppnade mitt hem för dig, och det här är hur du betalar tillbaka mig? Med stöld?»
Min mamma brast ut i gråt, böner och ånger. «Snälla, var inte arg. Jag ska ändra mig. Förlåt mig.»
Men jag hade fått nog. Jag hade gett henne en chans och hon hade missbrukat den. Jag sa åt henne att packa sina saker och gå.
Det blev uppenbart att hon bara hade kommit tillbaka för att hon hört om min framgång. Den kvällen gick jag till Rosa, det enda stället där jag verkligen kände mig hemma.
När jag berättade för Rosa, sa hon: «Du gav någon som älskar dig en chans. Det är den läxan du ska ta med dig från det här.»
Trots all smärta var jag tacksam för att ha Rosa i mitt liv. Men jag kände mig också djupt sårad och besviken på min mamma, som bara hade använt mig för sina egna syften.
