Steve hade vuxit upp i en rad olika fosterhem, alltid drömmandes om att hitta sin mamma, en kvinna han aldrig hade haft förmånen att känna.
När han till slut stötte på henne, var hennes första ord långt ifrån vad han hade förväntat sig. Ingen värme, ingen kram, inget av det han hade fantiserat om genom åren.
Istället sa hon: «Så du är här för att leta efter nyckeln till vad som hände för länge sen.» En så enkel mening, men den träffade honom som en blixt och drog upp gråa minnen från en förlorad tid.
«Jag har undrat hela mitt liv över varför du försvann. Varför du inte fanns där», tänkte Steve.
Varje nytt hem, varje ny plats han tvingades bo på, påminde honom om att hans mamma inte fanns där, att hon aldrig ville ha honom.
Han försökte intala sig själv att det fanns en förklaring. Att hon var tvungen att lämna honom.
Kanske var det för hans egen säkerhet. Och i sitt hjärta trodde han att hon älskade honom, på något sätt, trots allt.
Minnet av hennes sånger ekade i hans sinne – som ett lågt, smärtsamt ljud som alltid påminde honom om vad han förlorat: barndomsminnen av födelsedagar, julaftnar, och ensamheten i mörka nätter.
«Varför gav du upp mig?» frågade han sig själv gång på gång, när tiden gick.
Vid 18 års ålder bestämde Steve sig för att han skulle finna henne. Men han hade inget att gå på. Inga bilder, inget efternamn – bara ordet «Marla» och minnet av hennes röst som aldrig slutade eka i hans huvud.
Han gick igenom gamla dokument, anlitade privata utredare, spenderade alla sina pengar. Men varje spår försvann som rök. Ingenting. Bara fler frågor och en vilja som vägrade ge upp.
Vändpunkten
Några veckor efter hans 20-årsdag gav Sharon, en fosterförälder som alltid varit som en moder för honom, honom ett kuvert. Hon var den enda som någonsin visat honom någon verklig omtanke.
I det gulnade brevet fanns ett namn och en adress, skrivet i bleknad bläck: Marla.
«Det här kanske kan vara till hjälp», sa Sharon med en tvekan i sin röst.
«Jag borde ha sagt det tidigare, förlåt.»
Namnet kändes som en nyckel som skulle öppna dörren till något han trott var förlorat för alltid.
Hans hjärta bultade när han såg adressen – den låg bara två timmar bort.
Det var första gången på länge som han kände att en förlorad förbindelse kanske var inom räckhåll. Han samlade ihop alla sina besparingar och köpte en enkel men respektabel klädsel.
En bukett prästkragar fick följa med – kanske inte hennes favoritblommor, men det var det bästa han kunde ge.
Med blandade känslor av rädsla och hopp satte han sig i bilen och körde iväg, varje mil kändes som en tyngd som pressade på hans bröst.
Mötet
När han kom fram var huset gammalt och förfallet, nästan som en kvarleva från en annan tid, med flagnande färg och en rostig dörrklocka som talade om långvarig försummelse.
Han stod där, darrande, innan han knackade på dörren. En kvinna öppnade dörren, med rynkiga drag och grått hår.
Men det var hennes ögon – hans ögon – som träffade honom som en blixt.
«Är du Marla?» frågade han, rösten darrande.
Kvinnan såg på honom, hennes ansikte var som ett oskrivet blad.
«Så du har kommit för att leta efter det gamla som finns kvar i källaren», sa hon kallt.
Hennes ord träffade honom som en knytnäve, och han kände en klump växa i halsen.
Förvirrad följde han henne in i huset, och varje steg påminde honom om hur mycket av sitt liv han hade levt utan svar.
Källaren
I slutet av trappan stod en gammal trälåda. När hon öppnade den gnisslade gångjärnen som om hela huset klagade.
Där, bland skräp och gamla saker, låg hundratals bilder. Alla föreställde honom.
Hans hjärta slog hårt.
Det var bilder från hans barndom, tonår, alla de där stunderna han aldrig fått vara en del av. Skolfoton, bilder på när han var liten, från stunder han inte ens hade vetat om, men som alltid hade funnits där.
Någon hade alltid tittat på honom.
«Jag har aldrig slutat hålla koll på dig», sa hon tyst.
«Jag var tvungen att vara säker på att du var okej.»
Ursäkten
«Så du har sett mig hela tiden?» frågade han, med en blandning av vrede och förtvivlan.
«Du gav upp mig, skickade mig från hem till hem, och nu säger du att du har hållit koll på mig?»
Hennes ögon fylldes med tårar när hon berättade sin egen smärtsamma historia.
«Jag ville komma till dig», viskade hon. «Men din far… han var farlig.»
«Jag trodde att du skulle vara tryggare om jag släppte taget.»
Sanningen
«Trygg?» spottade han ut. «Du skickade mig från hem till hem, och ingen ville ha mig.»
«Vet du hur många nätter jag låg och grät, undrandes varför du aldrig ville ha mig?»
«Jag ville ha dig varje dag», viskade hon, hennes röst knappt hörbar. «Men jag trodde du skulle få ett bättre liv utan mig.»
Hennes ånger var tung och kändes som en sten, varje ord var som ett eko från alla de år av skuld och förlust.
«Jag gjorde ett fruktansvärt misstag», sa hon slutligen. «Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det.»
Konsekvenserna
Han satte sig ner på det kalla golvet, händerna förgrävda i sitt ansikte, överväldigad av alla känslor. Ilska, sorg, men också en blyertshopp om något mer.
«Jag vet inte om jag kan förlåta dig», sa han tyst.
«Jag förväntar mig inte det», svarade hon stilla. «Jag vill bara att du ska veta att jag aldrig slutade att tänka på dig.»
De satt tysta där, i källarens mörker, omgivna av allt som hade förlorats mellan dem. Det fanns inga svar, ingen lösning, men kanske ett första steg mot något nytt. Ett oväntat steg på vägen till läkande, även om det var blyertslätt.
