Jag hade alltid sett mig själv som en hjälpsam och engagerad svärmor och mormor.
När min son Giorgos och hans fru Sarah behövde hjälp, var jag alltid redo att ställa upp. Oavsett om det handlade om att hämta barnen från skolan eller hjälpa till med hushållssysslor, var jag alltid där.
Men efter många år av att ge och ge, började jag känna att jag inte längre var värderad för det jag gjorde.
All min tid och energi hade gått åt till att stötta andra, men jag började känna mig som en självklarhet för dem. Och även om jag älskade min familj, fanns det stunder då jag undrade om jag ens blev uppskattad för allt jag gjorde.
Kroppen började säga ifrån. Jag kände mig ständigt trött, utmattad och fysiskt sliten. Och trots alla mina insatser kändes det som om ingen egentligen märkte det. Jag behövde något mer för mig själv. En paus. En chans att få återhämta mig och bara tänka på mig själv för en gångs skull.
Så en dag, när Giorgos och Sarah ännu en gång bad mig att hjälpa till med barnen, kände jag att det var dags att sätta gränser.
«Jag ska åka bort», sa jag en kväll när vi satt tillsammans. «Jag har bokat en resa till Bali. Jag behöver en paus. Jag ska vara borta i två veckor.»
Giorgos såg på mig med stora ögon. «Men vem ska ta hand om barnen då?», frågade han med en förvånad ton.
«Ni får ordna det. Jag har verkligen inget val. Jag behöver tid för mig själv», svarade jag lugnt.
Sarah, som alltid haft för vana att be om min hjälp, såg förvirrat ut. «Men det här är ju helt plötsligt, mormor. Du kan inte bara lämna oss så här.»
Jag såg på henne och insåg att hon, liksom Giorgos, hade tagit för givet att jag alltid skulle finnas där. Och det var nu jag insåg att jag aldrig hade sagt nej, inte förrän nu.
«Jag förstår att det är överraskande, men jag har också rätt att ta en paus. Ni klarar er utan mig», svarade jag bestämt.
De försökte prata med mig, vädjade och förklarade hur mycket de behövde mig, men jag höll fast vid mitt beslut. Jag hade förtjänat den här tiden för mig själv.
Jag flög iväg, och de första dagarna var underbara. Jag släppte allt och njöt av lugnet på Bali. Sol, stranden, god mat och massage. Det var exakt vad jag behövde. Jag kände hur stressen långsamt började släppa.
Men efter några dagar fick jag ett meddelande från Sarah. «Giorgos måste resa bort och jag har ingen hjälp med barnen. Jag har bokat en kurs och kan inte vara hemma. Kan du komma hem och ta hand om barnen under de sista dagarna av din resa?»
Jag stirrade på meddelandet och kände hur frustrationen växte. Hade de verkligen ingen förståelse för att jag var på semester? Varför trodde de att jag bara skulle sluta min resa för att hjälpa till med barnen?
Jag svarade snabbt: «Sarah, jag är på semester, inte på jobb. Ni får hitta en annan lösning.»
Men hon gav sig inte. Efter några timmar ringde hon, och jag svarade till slut.
«Snälla, mormor, jag kan inte göra det här ensam! Jag är så stressad. De skriker hela tiden, och jag har inte en sekund för mig själv. Kan du snälla komma hem?»
Jag var tyst ett ögonblick innan jag svarade. «Sarah, du ber mig om hjälp hela tiden, men när tänkte du på mig? När tänkte du på vad jag behöver? Jag har inte haft tid för mig själv på länge.»
Jag hörde tårarna i hennes röst. «Jag vet, jag vet… jag borde inte ha bett dig om hjälp. Jag trodde bara att du alltid skulle vara där.»
«Det är det som är problemet», svarade jag. «Jag älskar mina barnbarn, men jag behöver också tid för mig själv. Jag har gett så mycket av mig själv, men nu är det min tur.»
Det blev tyst på andra sidan. Sarah tog in mina ord. «Jag förstår. Du har rätt. Jag borde ha tänkt på det innan.»
Jag kände mig lättad. Jag hade satt min gräns och sagt ifrån. Jag hade fått min paus och kände att jag återigen hade tagit kontroll över mitt liv.
Jag avslutade samtalet med att säga att jag skulle njuta av resten av min semester och att de skulle hitta en lösning. Jag hade tagit beslutet för mig själv, och det kändes bra.
Den här resan var inte bara en semester – det var en påminnelse om att jag också hade rätt att vara viktig för mig själv. Och för första gången på länge, kände jag mig verkligen fri.
