På en kall och stormig kväll körde Cleo genom de ensamma gatorna, regnet smattrade mot rutan och vinden blåste så kraftigt att det kändes som om bilen skulle lyfta från marken.
En dov smärta i ryggen påminde henne om den ständiga belastningen av att arbeta natt efter natt, men det var inget som kunde stoppa henne nu. Hon var van vid att bära tyngder.
Bebisen i magen sparkade till och påminde henne om den livslånga förändring som var på väg.
Hon hade aldrig varit mer ensam, men hon kämpade vidare för det lilla livet som växte inuti henne. Hela världen kändes som ett mörkt och ensamt hav.
Fem månader hade gått sedan hon upptäckte att Mark, hennes man, hade varit otrogen med sin sekretär.
Besvikelsen var fortfarande en brännande knut i magen, men Cleo hade inget val. Hon skulle kämpa för sig själv och för sitt barn, även om hela hennes värld rasade samman. Det var alltid på detta sätt – alltid ensam.
Men denna kväll skulle få allt att förändras.
När hon körde genom regnet såg hon något som fick henne att sakta ner – en kvinna vid vägkanten som såg ut att vara i nöd.
Hennes kläder var genomblöta och hon såg ut att vara på väg att svimma. Cleo, som alltid haft svårt att ignorera någon i nöd, stannade sin bil och rullade ner fönstret.
“Behöver du hjälp?” frågade Cleo, hennes hjärta slog snabbt när hon såg kvinnans desperata blick.
Kvinnan, som var blek och utmattad, mumlade något om att hon hade blivit jagad, men hon orkade knappt prata.
Utan att tveka öppnade Cleo dörren och lät den utmattade kvinnan sätta sig i baksätet. Strax efter att dörren slogs igen hörde Cleo ljudet av bilar som jagade dem.
En blandning av rädsla och beslutsamhet fyllde Cleo när hon såg strålkastarljusen som närmade sig snabbt. Något i kvinnans ögon var för mycket för Cleo att ignorera.
Med hjärtat i halsgropen satte hon foten på gaspedalen och körde iväg genom de hala gatorna, försökte släppa förföljarna bakom sig. Hennes händer var svettiga, men hon behöll fokus, och på något sätt lyckades hon komma undan.
När Cleo till slut var hemma, den nervositet som fyllde hennes kropp började ge vika för en viss lättnad. Men morgonen efter förändrades allt.
Framför hennes hus stod flera svarta bilar, och män i mörka kostymer blockerade vägen.
Cleo frös till. Vad hade hon just gjort? Var hon nu bland de fel människor? Hade hon dragit in sig i något farligt?
En av männen i kostym närmade sig, och när han talade, visade det sig att han var James, en säkerhetschef för en av landets mest inflytelserika familjer – Atkinsons. Hans blick var allvarlig.
«Du räddade vår dotter, Francesca, i natt,» sa han utan omsvep.
Cleo stannade till. Atkinsons. Hennes hjärta rusade. Francesca, Atkinsons dotter, hade varit försvunnen i flera dagar, och Cleo hade omedvetet räddat henne.
Det var en kidnappning, en lösensumma på flera miljoner.
“Utan dig hade vi inte fått tillbaka Francesca,” sa James och lät tacksamheten återspeglas i hans ögon.
Cleo stod chockad, hennes tankar rusade. Just då klev Mr. Atkinson, familjens patriark, fram och räckte över ett kuvert. Cleo öppnade det och såg en enorm summa pengar.
“Det här… det här kan inte vara möjligt,” viskade hon.
Men Mr. Atkinson såg på henne med allvar i blicken och sade: “Det är vår tacksamhet. Du räddade vårt barn.”
Han blickade på hennes mage, en mjukhet i hans uttryck, och sa med eftertryck: “Ingen mamma ska behöva kämpa på det sättet som du gör. Vi vill hjälpa till.”
Men han var inte klar. Francesca, fortfarande i tårar av tacksamhet, erbjöd Cleo en plats vid Atkinson Foundation, där hon skulle kunna leda ett projekt för att hjälpa kvinnor i svåra situationer – kvinnor som Cleo själv.
När Cleo accepterade erbjudandet och såg konvojen av bilar långsamt försvinna från hennes gata, kände hon en lättnad som var svår att beskriva. Det var som om ett tungt ok hade lyfts från hennes axlar.
Hela världen hade just förändrats för Cleo, och hon satte en hand på magen, flämtande: “Detta, lilla vän, kommer att bli vårt nya liv.”
