Jag hade just satt mig på min drömsittplats – vid gången, extra benutrymme, precis vad man behöver för en lång flygresa. Jag lutade mig tillbaka, nöjd över min smarta planering och redo att njuta av resan.
Men lugnet varade knappt några sekunder innan ett par dök upp i mitt synfält. Kvinnan, klädd i dyra märkeskläder och med en självsäkerhet som skrek «jag får alltid som jag vill», stannade precis framför mig.
Hennes man, stor och bredaxlad med ett självbelåtet leende, följde efter.
«Ursäkta, men du måste flytta dig», började kvinnan utan att blinka. Tonen var inte en förfrågan – det var en order. «Jag råkade boka fel plats och måste sitta bredvid min man.»
Jag sneglade på hennes boardingkort, som visade en plats långt bak i flyget, och kände hur irritationen växte. «Hon kan väl inte på allvar tro att jag bara ska ge upp min plats?» tänkte jag.
«Kom igen, det är inte så farligt,» lade hon till med ett syrligt leende. «Du behöver ju inte extra benutrymme, eller hur?»
Hennes man lutade sig fram och nickade instämmande. «Ja, visa lite medkänsla. Vi är ju ett par. Det är bara rättvist.»
Jag satt först tyst, försökte förstå deras fräckhet. Men innan jag ens hann svara reste jag mig med en suck och räckte över mitt boardingkort. «Varsågod», mumlade jag, samtidigt som ilskan kokade inom mig.
När jag trängde mig in på platsen i rad 12, där benutrymmet knappt räckte till för en kattunge, började mina tankar spinna. Jag skulle inte låta mig bli överkörd så här enkelt. Nej, det var dags att spela mina kort.
Efter en stund kallade jag på en flygvärdinna och berättade, med låg röst, vad som hade hänt. Hon lyssnade noga och gav mig ett allvarligt, men förstående leende. «Vänta här», sa hon innan hon försvann bort.
Kort därefter kom hon tillbaka, denna gång med huvudflygvärdinnan, som verkade ha en naturlig auktoritet i sina rörelser. Hon log varmt mot mig. «Vi är väldigt ledsna för det som hänt,» sa hon. «Vi kan erbjuda dig två lösningar.
Du får tillbaka din plats eller så erbjuder vi dig ett rejält antal bonuspoäng – tillräckligt för att uppgradera dina tre nästa flygningar.»
Jag behövde inte tänka länge. «Jag tar poängen,» svarade jag med ett nöjt leende. Förstaklassuppgradering lät som en dröm, och det här paret hade precis gett mig en gåva de aldrig anat.
Men dramat var inte över. Huvudflygvärdinnan gick fram till paret med ett professionellt men bestämt uttryck.
«Ursäkta mig», sa hon artigt men med en underton av allvar. «Vi har fått klagomål angående ert beteende.»
Kvinnan stelnade till. «Vad menar du?» frågade hon med en röst som tappade sin tidigare självsäkerhet.
«Ni har pressat en annan passagerare att lämna sin plats, vilket bryter mot våra regler. Vi är tyvärr tvungna att eskalera detta.»
Mannens självsäkra leende försvann snabbt, och kvinnans ögon smalnade av panik. «Det måste vara ett missförstånd,» försökte hon.
Men flygvärdinnan avbröt henne vänligt men bestämt. «Efter landning kommer säkerhetspersonalen att tala med er. Under tiden ber vi er att hålla er på era platser.»
Det hela var som en scen ur en film, och jag kunde inte låta bli att känna en viss skadeglädje. När vi landade eskorterades paret bort, och kvinnans ilskna röst ekade genom kabinen:
«Jag är inte skyldig! Han sa att han älskar mig mer än sin fru!» Passagerarna utbytte roade blickar.
Jag lämnade planet med ett leende, min poängbonus tryggt i handen och en historia att berätta. Det paret kanske vann slaget om sittplatsen, men jag hade vunnit kriget – med stil.
