Masha gifte sig med Andrej, en stadspojke, och flyttade in i en liten men för henne åtråvärd lägenhet i ett kollektivhus.
För Masha, som kom från en avlägsen by, var det här något helt nytt och exotiskt – en glimt av staden som hon aldrig trott att hon skulle få uppleva.
I hennes hemby var det en ovanlighet att en ung kvinna från landsbygden skulle gifta sig med någon från staden, och än mer sällsynt var det att en sådan kvinna skulle få ett eget boende.
Den lilla lägenheten, även om den låg i ett kollektivhus och var enkel, var som en dröm för Masha, som aldrig haft något eget tidigare.
Andrej, en enkel industriarbetare, hade träffat Masha på fabriken där de båda jobbade. Han var mekaniker, och hon hade precis blivit kranförare efter att ha gått ut yrkesskolan.
Mashas blonda, lockiga hår och hennes stora gröna ögon fångade Andrejs blick, och snart började han försöka vinna hennes hjärta.
Masha, som kom från en stor och fattig familj, var både förvånad och smickrad över hans uppmärksamhet.
Hon hade aldrig riktigt tänkt på livet i staden, men nu, när hon plötsligt hörde till den världen, var det som om hela framtiden låg framför henne.
De var unga och förälskade, trots att de bodde i en trång och enkel lägenhet. Deras bröllop var inget stort spektakel – de gifte sig och flyttade ihop utan någon större ceremoni.
Masha anpassade sig snabbt till sitt nya liv i kollektivhuset, där hon lärde känna sina grannar och började förstå hur livet i staden fungerade.
Deras vardag var enkel men trygg: de gick till jobbet, lagade middag tillsammans, och på helgerna utforskade de staden – besökte museer, gick på film och ibland på teater.
På fabriken där de arbetade fanns många unga par som levde på liknande sätt som de – med små lägenheter, blygsamma inkomster, men stora drömmar om framtiden.
Snart blev Masha gravid, och trots att Andrej inte var helt överväldigad – han var bara 23 och Masha var ännu yngre – började tanken på en egen bostad som de kunde få genom fabriken kännas lockande.
För Andrej blev denna möjlighet en drivkraft att börja tänka på sin nya roll som far.
Masha började köpa allt som behövdes för barnet, medan Andrej ofta klagade på de höga priserna. När deras son, Sascha, föddes var det en lycklig men också utmanande tid.
Sascha var ett oroligt barn, och Masha kämpade ofta med hans gråt. Hon kände sig ensam i staden, långt från sin mamma, och tvingades lära sig allt på egen hand.
Andrej visade lite intresse för barnomsorgen. Han arbetade långa dagar och när han kom hem drog han sig tillbaka för att titta på tv och «slappna av».
Han påpekade ofta att han hade arbetat hela dagen medan Masha bara var hemma och «vilade».
Masha började känna sig alltmer överväldigad. I kollektivhuset hade det åtminstone funnits grannar som hjälpte till och som var en del av hennes sociala nätverk.
Nu, i deras egen lilla lägenhet, kände hon sig ensam och utmattad.
En dag dök Andrejs mamma, Emma Lvovna, upp på besök. Hon hade inte träffat sin son på länge och ville nu träffa sitt barnbarn. Masha hade sett fram emot detta, men besöket blev inte alls som hon hade förväntat sig.
Emma Lvovna var omedelbart kritisk. Hon stirrade på Sascha och muttrade: «Han ser ganska svag ut. Din mamma måste ha dåliga gener.» Och så klagade hon på hans utslag.
När hon såg lägenheten, märkte hon allt – dammiga fönster, oöppnade kartonger – och hon släppte inte sin kritik för en sekund.
«Du har bott här länge nu, och fortfarande har du inte packat upp ordentligt! Du måste börja ta ansvar!» sa hon skarpt, som om Masha fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar och inte hade startat sitt eget liv.
Masha var helt överrumplad. Hon kände sig plötsligt som en misslyckad hustru och mor i Emma Lvovnas ögon. Hennes insatser i hemmet – eller bristen på sådana – blev en ständig källa till kritik.
Emma påpekade allt hon ansåg vara fel: från den inte tillräckligt «fin» middagen till sättet Masha klädde barnet.
Trots att Masha försökte hålla sig lugn, brast det inom henne. Emma gav hela tiden tips om hur man skulle göra saker på «rätt» sätt – hur man klär ett barn, lagar mat eller tvättar golv.
När Masha föreslog att ta en promenad med barnet för att få lite frisk luft vägrade Emma: «Vad om han börjar skrika? Jag vet inte hur man hanterar ett barn!»
Samtidigt fick Masha reda på genom ett samtal mellan Andrej och hans syster att Emma hade för avsikt att ge bort sin lägenhet i Moskva till sin yngre dotter, Anzhelika.
Hon planerade dessutom att flytta in hos Andrej och Masha permanent efter sitt besök. Andrej blev förvånad och konfronterade sin mamma.
«Du har ju ett eget hem, varför måste du komma hit och bo?» frågade han. Emma var oförmögen att förstå varför hon inte skulle få bo hos dem, och hennes plan om att flytta in skapade allvarliga spänningar mellan mor och son.
Till slut, efter ett intensivt samtal med sin mamma, bad Andrej henne att åka tillbaka till sitt hem. «Mamma, det här är min familj nu. Du har ett eget hus», sa han till henne.
Emma Lvovna lämnade huset, och Masha kände en blandning av lättnad och sorg. Det var ett svårt men nödvändigt beslut för att skydda deras lilla familj och för att rädda deras äktenskap.
Även om lugnet återvände till deras hem, visste Masha att livet med Andrej aldrig skulle vara utan konflikter och utmaningar.
Men de hade tagit ett stort steg mot att skapa ett eget liv, och det var något som Masha var villig att kämpa för.
