— Vad gör du här? — Lena stod i dörröppningen, med armarna i kors och blicken som en istapp. Hennes hjärta slog snabbt av blandade känslor, men hon vägrade låta honom se hur upprörd hon var.
Framför henne stod Artem, hennes före detta man, och undvek hennes blick, som om han inte visste vad han skulle säga.
Efter en lång tystnad såg han upp och mötte hennes ögon för första gången. — Jag… ville prata, — mumlade han, hans röst låg mjukt men osäkert i luften. — Vi måste prata om Sasha.
Lena andades in, som om luften var för tung att andas. Artem var den sista personen hon ville ha i sitt liv just nu.
Deras äktenskap hade kraschat i en virvelvind av skrik och svek, och efter skilsmässan hade hon spenderat år av sitt liv med att reparera de bitar som var kvar.
Men Sasha, deras gemensamma son, var fortfarande det enda bandet som höll dem samman.
Att hålla sig undan honom var en utopi. — Sasha är hos min mamma, — sa Lena kallt, utan att blinka. — Vi kan prata, men jag vet inte vad du förväntar dig att säga.
Artem klev försiktigt in i rummet, som om han kände hur den osynliga muren mellan dem var nästan fysisk — en mur han byggt och nu inte visste hur han skulle riva.
Han hade lämnat henne när livet var som svårast, när de stod där, ensamma, som en liten familj på väg att gå under.
Nu, år senare, var det för sent att ångra sig, men han hade insett det ofrånkomliga: han hade förlorat något han aldrig trott att han skulle förlora.
— Jag vill vara en del av Sashas liv igen, — sa han, och hans ord föll nästan för lågt för att höra. — Jag vet att jag har varit frånvarande, och jag ångrar det djupt. Men jag vill inte förlora honom för alltid.
Lena satte sig på soffan, armarna fortfarande korsade, som om hon ville skydda sitt hjärta från att spruta ut alla de känslor hon kämpade med. Hennes blick var kall och skarp, som en kniv i mörkret.
I åratal hade hon varit den enda som tagit ansvar för Sasha, byggt upp hans värld, hans trygghet, utan någon hjälp från honom.
Och nu, när hennes eget liv började ta form igen, kom han tillbaka — som en skugga av det förflutna, som om inget av det han gjort tidigare hade haft någon betydelse.
— Tror du verkligen att det är så enkelt? — frågade hon, och ett bittert skratt flög från hennes läppar. Hennes ögon var som glittrande svärd. — Tror du att du bara kan komma tillbaka, be om ursäkt och så löser sig allt?
— Nej, — svarade Artem, hans röst var tung av insikt. — Jag vet att det inte fungerar så.
Jag ber inte om förlåtelse, jag ber om en chans. Jag förstår om du inte vill ha mig där, men Sasha är min son. Jag vill vara en pappa för honom.
Lena stirrade på honom, och deras blickar möttes för en kort sekund. Hennes inre var som en storm, men för en liten stund såg hon det i hans ögon — han ångrade sig.
Och ändå, den smärta han lämnat bakom sig var som en tår som inte gick att torka bort.
Det var för många år av ensamhet, för många gånger hon hade gråtit i tystnad för att förlora honom nu, för att bara släppa taget.
— Jag kan inte tvinga Sasha att förlåta dig, — sa hon till slut, och hennes röst var kall men lugn, som om hon bar på en hemlig dom. — Du måste förstå, att ett samtal kan inte hela alla sår. Han behöver tid.
