Amber hade för länge sedan gett upp tanken på att hitta kärleken. Efter år av hjärtesorg och misslyckade förhållanden hade hon accepterat att romantiken inte skulle vara en del av hennes liv.
Men en oväntad förändring inträffade när hon en kväll deltog i en grillfest som hennes far, Steve, anordnat. Där träffade hon en gammal vän till familjen, någon hon aldrig tidigare hade stött på.
Steve var en man som inte liknade någon hon hade mött förut. Hans närvaro var lugn och påtaglig, som om han bar på ett inre lugn som var smittande. Hans grova, slitna händer talade om ett liv fyllt av hårt arbete,
medan hans blick döljde hemligheter som väckte Amber nyfikenhet.När han log mot henne kände hon något hon trott var förlorat för alltid – en värme som långsamt växte inom henne, en gnista av något oväntat.
«Det är ett nöje att träffa dig, Amber», sa han med en röst som var både låg och varm, som om hans ord hade kraften att hela världen omkring dem.
Amber spenderade resten av kvällen i hans sällskap, fascinerad över hur lätt och naturligt samtalet flöt. Det kändes som om de alltid hade känt varandra, och en oväntad samhörighet växte sig starkare för varje minut.
Senare, när hon skulle åka hem, startade inte bilen. Steve kom fram med ett självsäkert leende, rullade upp ärmarna och började fixa bilen med en nästan magisk skicklighet.
«Nu är det klart», sa han och torkade av händerna på ett trasigt gammalt klädesplagg. «Och nu är du mig en tjänst skyldig.»Amber skrattade. «Vadå?»»En middag», svarade han med ett allvar som var både vänligt och utmanande.
Amber visste inte riktigt vad som förvånade henne mest – hans direkta sätt att prata eller att hon genast sa ja. Från den första middagen rullade de in i fler, och snart blev Steve en självklar del av hennes liv och hjärta.
Månader senare, när Amber och Steve var på en lugn resa vid kusten, öppnade Steve upp om sin förlorade fru, Marlene, som hade gått bort i en tragisk olycka för många år sedan.
Han berättade att han ibland pratade med henne – som om hon fortfarande fanns där och lyssnade på honom.»Det kanske låter galet», sa han, «men ibland känns det som om hon är nära, som om hon hör mig.»
Amber blev stilla och lyssnade på hans ord, och istället för att känna sig avskräckt eller förvirrad, fylldes hon av en djup medkänsla. Hon visste att sorgen var något han bar med sig varje dag,
och istället för att döma honom kände hon en oväntad närhet till honom.»Steve», sa Amber mjukt, «vi sörjer på olika sätt. Du behöver inte bära det här ensam.»Hans ögon fylldes med tårar och han nickade tyst.
«Jag borde ha berättat för dig tidigare. Jag ville inte tynga dig.»Amber tog hans hand och sa, «Vi är ett team. Vi klarar detta tillsammans.»Efter en stunds tystnad föreslog hon, «Kanske borde vi prata med någon.
En terapeut kan hjälpa oss att bearbeta allt det här.»Steve funderade en stund innan han svarade, «Jag tror det är en bra idé. Tack för att du förstår.»Amber log och kysste honom varsamt.
I det ögonblicket visste hon att de skulle kunna övervinna alla hinder tillsammans. För sann kärlek handlar inte om att hitta någon utan sår, utan om att finna någon vars sår man vill dela och läka tillsammans.
