Keith styrde bussen genom stadens virvlande gator, där trafiken var som ett myller av liv och rörelse.
Det var en rutt han kände in i ryggmärgen – den var hans, och han visste exakt när nästa sväng skulle komma. Men just den här dagen var något annorlunda.
När den unga mamman klev på, med sitt lilla barn i famnen, kände han en oväntad pirrning i magen. Han släppte lös ett skämtsamt leende.
«Barn, alltid en överraskning», tänkte han, och samtidigt kände han en ilning av irritation.
Mitt i rusningstrafiken, med alla dessa människor och deras blickar, var tanken på ett skrikande spädbarn något han definitivt inte såg fram emot.
Men så såg han henne, mamman som satte sig på en plats och började försiktigt vagga sitt lilla barn. Keith rullade med ögonen.
«Det här kommer att bli intressant», mumlade han för sig själv, men då, precis när han blickade i backspeglet vid ett rödljus, upptäckte han något som satte allt på ända.
Hon ammade. Keith frös till, som om hela bussen plötsligt hade stannat.
Det var något han inte var beredd på. Första gången, mitt framför så många människor, mitt i en offentlig miljö… hans inre började ryta.
«Vad gör du, kvinnan? Du kan inte göra det här!» sa han högt, förvånad över sin egen ilska. Mamman, utan att tappa sin ro, såg på honom och svarade lugnt: «Jo, jag matar mitt barn.»
Keith kände en het våg av ilska. Hans blick flög över de andra passagerarna, som fnissade och såg på med ett intresse som han inte kunde förstå.
«Och dessa barn… som om de har rätt att göra precis vad som helst», tänkte han för sig själv. Men hans ord blev som knivar i hans eget hjärta.
Just när han trodde att han inte kunde bli mer frustrerad, fångade hans ögonblick ett annat ansikte – en man i rullstol, sittande där med sin blick riktad framåt, väntande.
Keith kände något i bröstet, en slags isande känsla, och när han såg närmare visste han inte om han hade drömt.
Det var Daniel. Hans egen son. Den han inte sett på åratal. «DANIEL?» Ropade han, nästan i chock. Det var som om allt i hans värld plötsligt förändrades.
Kvinnan han hade dömt för några sekunder sedan var inte längre en främling. Det var hans svärdotter. Och barnet, det lilla barnbarnet, var den nya generationen han förlorat.
Keiths hjärta flög upp i halsen. Vad hade hänt? Hur hade han blivit så blind? För några sekunder var världen oskarp och hans tankar flöt iväg i ett virrvarr.
Allt kom tillbaka på en gång – en glimt av ungdomens frihet, de dagar han och Sarah var unga, och hur deras kärlek hade känts som en obegränsad väg.
Men den vägen hade han brutit. När han fick veta att Sarah var gravid var han rädd. Rädd för att inte kunna vara den man hon behövde.
Och i sin rädsla för att bli instängd, i sitt missriktade behov av pengar, hamnade han på fel väg – brottets väg, och där förlorade han allt. Hans liv förändrades på ett sätt som han inte hade kunnat föreställa sig.
Nu, där i bussen, såg han sin framtid i en annan lins. Den unga mamman han hade dömt var nu hans chans att börja om.
Hennes lugn, hennes styrka, visade honom något han inte hade haft på så länge – hoppet om försoning.
«Jag kan inte låta mitt barnbarn växa upp utan en far», tänkte han plötsligt. Det var som om han såg klart för första gången på många år.
Keith hade förstör för mycket, och han visste att han var tvungen att ta ansvar. Det var inte längre bara en fråga om att komma tillbaka till sitt gamla liv, utan om att bygga något nytt.
Kanske var det för sent att förändra sitt förflutna, men för familjens skull – för sin sons skull, för sitt barnbarns skull – skulle han göra allt han kunde för att hitta vägen tillbaka.
Så varje hållplats kändes som ett steg i rätt riktning, varje minut ett val om att inte ge upp. Denna resa var mer än en bussfärd.
Det var en inre resa för att hitta tillbaka till det han förlorat – och kanske till och med hitta ett sätt att hela de sår han orsakat.
När bussen slutligen nådde sitt mål, steg Keith av med en brinnande känsla av ny beslutsamhet. Hans gamla liv låg bakom honom, men framtiden – den var fortfarande oskriven.
«Jag ska förändra mitt liv», viskade han för sig själv. Det var inte bara hans egen framtid han kämpade för längre, utan för sin familj, för de han älskade. Och han var redo att kämpa.
