Lera stod mitt i köket, hennes närvaro tung och påtaglig. Ögonen, kalla och skarpa som glittrande knivar, brände in i Katya som om hon försökte tränga in i hennes själ.
När Lera talade, var varje ord som en dolk, precis så vass och rakt på sak.
„Du har aldrig älskat honom,” sa hon, och hennes röst var en blandning av bitterhet och förakt. „Från första början visste jag att du bara väntade på rätt ögonblick att ta allt som var hans.”
Katya, som ställt sig vid spisen, kände hur benen blev svaga. Det var som om marken försvann under henne. Hon klämde hårt om träskeden, som om den kunde skydda henne från Leras fällande ord.
Ansiktet var blekt, ögonen fyllda av förvirring och smärta. Den här stunden hade hon förutspått, men ändå var den nu överväldigande, som en storm som plötsligt slog till utan varning.
„Lera, vad menar du?” frågade Katya, men hennes röst var redan skakig, som om hon kämpade mot en vild ström. „Jag har varit med Anton i fem år. Vad gör att du tror att jag inte älskar honom?”
Lera skrattade hånfullt, ett kallt, obehagligt skratt som skar genom luften. Hon gick ett steg närmare, och Katya kände hur varje andetag blev tyngre.
„Jag vet precis vad du är för sorts kvinna,” sa hon, och hennes röst var som gift.
„Kvinnor som du söker inte kärlek. Du söker fördelar. Du är med honom för att det ger dig något, för att hans pengar ger dig ett tryggt liv.”
Katya kände som om jorden plötsligt blev för tunn under henne. Var det verkligen så hon såg på deras relation?
Hennes hjärta fylldes med en chockartad känsla av att allt hon byggt, allt de kämpat för, plötsligt var förlorat. Men ändå, ingen av Leras ord var något hon hade förväntat sig så här.
„Lera, det är inte sant!” Katya tvingade fram orden, men de kom ut svaga, som om något inuti henne var på väg att sprängas. „Jag älskar din bror. Jag har alltid älskat honom.
Och vi är lyckliga tillsammans. Pengar har aldrig varit viktigare än vår relation.”
Lera lyssnade inte. Hennes ögon var nu fyllda av eld, och Katya kunde nästan känna hur värmen av hennes ilska brände igenom luften. „Du förstår inte, gör du?” väste Lera.
„Anton har förändrats sedan du kom in i hans liv. Han är inte den mannen jag kände längre. Han är en främling för mig nu. Och det är din fel.”
Katya stod som stelnad, tårarna brände bakom ögonen, men hon sa ingenting. Hennes hjärta var en enda storm av osäkerhet och rädsla. Vad hade hänt? Hur hade de hamnat här?
Lera hade alltid haft en gnagande svartsjuka, men de här orden var som en förödande orkan.
„Det här är orättvist,” viskade Katya till slut, hennes röst knappt hörbar. „Jag har aldrig försökt ta honom från dig. Vi älskar varandra, och du måste acceptera det.”
Lera ruskade på huvudet, och hennes ögon var fyllda av tårar som inte föll. „Du har tagit honom från mig,” sa hon, och även om orden var mjuka, var smärtan i dem iskall. „Inte bara Anton. Du har tagit min familj.”
Rummet blev plötsligt helt stilla. Det var som om tiden hade stannat upp. En osynlig klyfta hade öppnat sig mellan de två kvinnorna, en klyfta som tycktes omöjlig att överbrygga.
Katya kände en kall klump i magen, samtidigt som hon ville skrika att det inte var sant, att hon inte hade velat ha något annat än ett liv med Anton, ett liv med kärlek.
Anton, som stått i bakgrunden och betraktat allt, var som förlamad.
Hans hjärta var splittrat mellan de två kvinnor han älskade, och han visste inte längre vad han skulle göra för att få ett slut på denna elaka spiral av konflikt.
Katya försökte hålla sina tankar borta från den växande klyftan mellan henne och Lera.
Men varje familjemöte, varje kyla från Leras blickar, var som en ständig påminnelse om att inget längre var som det en gång varit.
Anton försökte, gång på gång, att lösa konflikten, men varje gång han försökte, verkade han bara göra saker värre.
En kväll, efter ännu ett högljutt gräl, kände Katya att något i henne brast. Hon satt vid köksbordet, utmattad och förkrossad, och sa de ord hon länge burit inom sig:
„Jag klarar inte mer,” sa hon med en röst som skakade av trötthet och sorg. „Din syster hatar mig, och jag förstår inte varför. Jag har fått nog av att vara den onda här.”
Anton satt tyst bredvid, hans ansikte var ett porträtt av förtvivlan. Han såg hennes kamp, men kände sig maktlös. Han älskade dem båda, men han kunde inte stå mellan dem för alltid.
„Lera har alltid känt sig övergiven av mig,” sa Anton efter en lång paus. „Och hon skyller på dig för att jag inte spenderar tillräckligt med tid med henne. Men det är orättvist.
Jag älskar henne, men du är min fru. Och jag kommer inte låta någon krossa vår relation.”
Katya andades tungt, men hennes smärta var tung som bly. „Jag vet att du älskar henne,” sa hon med en blick full av sorg. „Men jag kan inte tävla om din uppmärksamhet hela tiden.
Det gör ont att vara den hon ser som fienden.”
Anton tog hennes hand, hans grip om hennes hand var som ett löfte. „Jag ska prata med henne,” sa han allvarligt. „Men vi måste hitta ett sätt att få er att förstå varandra. Jag vill att vi ska vara en familj.”
Katya nickade långsamt, men osäkerheten var fortfarande där. Hon visste att Lera inte skulle förlåta så lätt. Men kanske var det här början på något nytt.
Nästa dag mötte Anton Lera för att försöka tala ut. Han bjöd in henne till middag, i hopp om att deras samtal skulle bli lugnare.
Från början var det uppenbart att Lera inte var redo att släppa sin vrede.
„Anton,” sa hon när hon satte sig, och hennes ansikte var hårt som sten. „Om du tror att du kan få mig att acceptera henne, så är du fel ute.”
Anton suckade, hans blick var allvarlig och trött. „Lera, du måste förstå,” sa han, hans röst var låg men fast. „Katya är min fru. Och jag vill att du accepterar det. Jag kan inte dela mig mellan er.”
Lera rullade med ögonen, och där, i hennes blick, såg Anton både besvikelse och smärta.
„Du har redan gjort ditt val,” sa hon, och varje ord var som ett slag i ansiktet. „Du valde henne. Du har lämnat mig.”
Anton kände hur hans hjärta krossades. „Det är inte så,” sa han, hans röst var fast. „Du kommer alltid vara viktig för mig, men jag har ett eget liv nu, och du måste acceptera det.”
Lera tystnade, och när hon talade igen var det med en viskning. „Jag förstår inte varför du förändrades,” sa hon, och hennes ord var fyllda av sorg. „Vi var en gång så nära.
Men nu… nu känns det som om jag har förlorat dig.”
Anton tog hennes hand i sin, och för första gången på länge såg han en glimt av hopp i hennes ögon. „Lera, jag har inte förändrats,” sa han tyst. „Vi har alla vuxit.
Men du är fortfarande en del av mitt liv, om du vill det.”
Lera såg på honom länge innan hon nickade långsamt. „Jag ska försöka,” sa hon. „Men jag kan inte lova att det blir lätt.”
Anton såg på sin syster, och trots alla osäkerheter var detta första steget mot försoning. Och kanske var det allt som behövdes för att börja läka såren.
