En kall eftermiddag när Svetlana satt vid sitt köksbord och drömde om en lugn helg, ringde telefonen. Det var Misha, hennes man, som var på affärsresa.
Han lät allvarlig när han förmedlade beskedet: hans mamma, Galina Alexandrovna, hade bett om hennes hjälp hemma. Svetlana kände en plötslig oro.
Varför bad inte Misha själv om hjälp? Varför just hon? Men utan att stanna upp för länge, beslöt hon sig för att ge efter för hans önskan.
«Det är bara för en gångs skull», tänkte Svetlana, «Det kommer att vara övergående.» Och så packade hon en liten påse med godsaker – några färska frukter, kex och ett paket mjölk.
Galina älskade sådana saker, och Svetlana hoppades att den lilla gesten skulle mildra något i luften som hon inte kunde sätta fingret på.
När hon kom fram till Galinas lägenhet ringde hon på dörren, och svärmodern öppnade utan ett leende.
Svetlana sträckte fram påsen med de små gåvorna, men Galina tog emot den utan ett ord, rynkade pannan och mumlade något i stil med:
«Det är ju för mycket, du vet ju inte vad jag gillar…» Svetlana kände en kall vind svepa genom sitt hjärta.
«Vad kan jag hjälpa dig med?» frågade Svetlana, försökte låta vänlig och hjälpsam.
Galina förklarade med trött röst att hon fortfarande återhämtade sig från en fotoperation och inte haft ork att städa. Svetlana nickade förstående.
Hon visste att svärmor ofta försökte verka mer självständig än hon egentligen var.
Men medan Svetlana städade och ordnade i rummen började hon undra varför inte Lenas dotter, som faktiskt bodde med Galina, hade tagit på sig den här uppgiften.
«Det är inte min sak att fråga,» tänkte Svetlana, «Så länge jag kan hjälpa till.»
Men ju mer Svetlana torkade damm och plockade ihop småsaker, desto mer kände hon hur den tunga, tysta stämningen mellan henne och Galina växte. Svärmodern sa inte mycket.
När hon kastade en blick på Svetlana, var det som om hon letade efter något att kritisera. Svetlana kände en oroväckande känsla av att inte vara välkommen, trots att hon gjorde sitt bästa.
När Svetlana till slut var klar, gick hon in i vardagsrummet och sa att hon var färdig med arbetet. Galina, som satt framför TV:n och knappt såg upp, mumlade bara: «Sätt dig, programmet är strax slut.»
Svetlana stod där, som en tyst åskådare, och kände en känsla av tomhet. Inget «tack», inget erkännande. Hon försökte dölja besvikelsen.
Funderade på om hon skulle gå, blev snabbt avvisad när Galina sa: «Kom imorgon om du vill prata.» Svetlana kände att det var dags att lämna, utan att förlora mer tid.
När hon öppnade dörren och gick ut, stötte hon på Lena. Lena, som just kommit hem från något socialt evenemang, såg ut som om hon inte hade någon aning om vad som pågick hemma.
«Varför inte du då?» tänkte Svetlana men sa istället, «Jag städade, som mamma bad mig.» Lena svarade bara med ett ryck på axlarna och gick vidare, som om inget särskilt hade hänt.
Väl hemma ringde Svetlana Misha och berättade vad som hade hänt. Hon var besviken, inte bara på Galina, utan också på sin egen känsla av att vara osynlig i den här familjen.
«Jag tänker inte göra det här igen», sa hon med fast beslut. «Lena borde ha tagit sitt ansvar.»
Misha var förvånad. Han hade trott att Lena var borta hela dagen, men när han fick veta att hon faktiskt var hemma, kände han sig också sviken. «Jag är ledsen att du behövde genomlida det här.
Jag borde ha stöttat dig bättre. Jag visste inte att hon skulle vara så här.»
Dagen därpå, när Svetlana kom hem från jobbet, såg hon Galina sitta på en bänk utanför huset. Galina såg ut att vänta, och när hon såg Svetlana, började hon omedelbart klaga.
«Varför sa du inte att du skulle komma tidigare? Jag har väntat på dig,» sa hon, nästan anklagande. Svetlana kände sig förvirrad och svarade: «Och varför sa inte du att du ville ha hjälp?
Jag hade kunnat komma tidigare.» Men Galina verkade inte intresserad av att diskutera det. Det var då, som om någon hade dragit undan en gardin, som det verkliga chockbeskedet kom.
«Jag hörde att ni har en stuga vid havet», började Galina. «Varför säljer ni inte den och hjälper Lena att betala sina skulder?» Hennes röst var lugn, men orden kändes som en hård smäll.
Svetlana stod som fastfrusen, oförmögen att förstå vad som just sagts.
«Vad menar du?» frågade Svetlana förvirrat. «Lena har sina egna problem. Vi har tänkt renovera stugan och hyra ut den. Vi har inga planer på att sälja.»
Men Galina var obeveklig. «Sälj den! Hjälp till med Lenas skulder!» Svetlana kände hur en ilskeblommade upp inom henne. Hur kunde Galina tro att hon hade rätt att bestämma över deras liv?
Stugan var inte till för att lösa andras problem, det var deras framtid.
«Vi har våra egna planer», sa Svetlana, nästan kyligt. «Om Lena har skulder, måste hon ta ansvar för dem själv.»
Galina blev rasande. «Du är otacksam! Jag har uppfostrat Misha, gjort honom till den han är, och du kan inte ens hjälpa min dotter?»
Svetlana kände hur vreden byggdes upp inom henne. Men istället för att skrika tillbaka, sa hon med låg och fast röst: «Jag är inte din slav, Galina. Om du behöver hjälp, fråga.
Men jag tänker inte stå ut med att bli utnyttjad längre.»
Med ett vredesutbrott stormade Galina ut från lägenheten. Svetlana stod kvar, tyst, med hjärtat fullt av förvirring och en känsla av att vara missförstådd.
När Misha kom hem, omfamnade han Svetlana och bad om ursäkt. «Jag är ledsen att du gick igenom det här. Jag borde ha stöttat dig mer. Jag visste inte att hon var så här.»
Tack vare hans stöd kände Svetlana sig stärkt. De bestämde sig för att fortsätta med sina egna planer och inte låta Galina manipulera dem längre.
De renoverade stugan, fick den i toppskick och började hyra ut den. Trots Galinas påtryckningar fortsatte de sin egen väg, utan att låta sig påverkas.
Deras relation med Galina var definitivt förlorad, men Svetlana kände att det var bättre att gå vidare och låta den förbli en del av det förflutna.
Med Misha vid sin sida var hon säker på att de skulle skapa sin egen framtid – fri från andras krav.
