Olya kämpade för att dölja sina tårar när hon försiktigt plockade ihop sina saker från skrivbordet på kontoret.
Kaffemuggen som hon alltid hade haft vid sin sida, den lilla miniräknaren som kändes som en förlängning av hennes egen hand, kalendern med alla påminnelser om arbetsdagarna som nu kändes som en fjärran dröm.
Allt var nu förlorat.
Marina, hennes bästa vän, stod bredvid henne och såg på med en blick fylld av medkänsla. Hon sträckte ut sin hand och lade den på Olyas axel, som för att påminna henne om att hon inte var ensam.
«Olya, snälla, gråt inte. Det här är inte slutet på din berättelse, bara en ny början. Företaget var på väg att krascha, du vet ju det. Du har inte misslyckats – det här är bara livet som spelar sina spel.
Du kommer att hitta något bättre, jag vet det. Och Misha… han kommer att stå vid din sida, jag lovar. Ni kommer att klara allt.»
Men Olya, tårarna som brände bakom ögonlocken, kunde inte hålla tillbaka. «Men… vad ska jag säga till honom? Vad kommer hans mamma att tänka?
Jag är ju bara… en misslyckad kvinna nu, utan jobb, utan status. Hur ska jag kunna stå för mig själv när jag inte ens har ett jobb? Och Misha… Han förtjänar ju så mycket bättre än mig.»
Hennes röst bröts nästan när hon sa hans namn.
Marina drog henne i en kram, hårt och varmt, som om hon försökte ge henne all styrka hon själv hade. «Det spelar ingen roll vad andra tycker, Olya.
Om Misha verkligen älskar dig, så kommer han att stå vid din sida – inte för att du har ett jobb eller en titel, utan för den du är. Och det där med hans mamma…
Kom igen, vi lever inte för att göra andra nöjda. Vi lever för oss själva.»
Olya torkade sina tårar och kände den svaga trösten i Marinas ord, men ändå var oron som en blyertspenna som hade slitit sig fast i hennes bröst.
När hon kom hem senare, berättade hon för sin mamma om allt som hade hänt. Hennes mamma, som alltid haft ett lugn i sig, lyssnade på hennes ord med en stilla, men stadig blick.
«Det är klart, älskling, detta är inte det bästa av tider. Speciellt med bröllopet så nära.
Men vi måste vara pragmatiska. Oroa dig inte så mycket. Titta på annonserna och se om du hittar något nytt. Jag är säker på att du kommer att hitta något bra.»
Men trots mammans tröstande ord kände Olya sig som om världen hade stängt sina dörrar. Hon föll på soffan, drog täcket över sig och lät sig sjunka in i mörka tankar.
Hur skulle hon kunna berätta för Misha att allt var över, att hon inte längre hade något att erbjuda? Skulle han fortfarande vilja vara med henne, eller skulle han förlora tron på dem?
Och då, som en plötslig stormvind, minns hon den första gången de träffades. Hur världen omkring henne plötsligt stannade av och allt som var kvar var Misha och hans blick.
Hon mindes den där bron, där hon brukade stå för att finna ro i flodens stillhet.
En kväll, när regnet var på väg att bryta ut och mörka moln samlades på himlen, såg hon ett bländande ljus – en blixt från en kamera. Det var Misha, som utan att fråga hade fångat ett ögonblick av henne.
Olya stirrade på honom, förvånad och överraskad, men han bad om ursäkt nästan genast, som om han redan visste att han hade gjort något fel. «Jag ville bara ta en bild.
Du ser ut som en vision, jag är ledsen om jag skrämde dig. Kan jag få behålla den? Det blev en fin bild, tycker jag.»
Olya, fortfarande lite skakad, sa bara: «Ja, du kan behålla den, men… du skrämde mig lite. Jag brukar komma hit för att tänka. Vattnet… det hjälper mig att rensa huvudet.»
Och på något vis, i den stunden, var det som om ödet hade flätat samman deras liv på ett osynligt sätt. Deras samtal blev längre, deras skratt fler, och innan de visste ordet av var de ett par.
Och kärleken mellan dem växte med varje dag, som om inget annat spelade någon roll.
Misha var inte som andra män. Han var den där mannen, född med fördelar, klädd i dyra kläder, omgiven av lyx, men samtidigt så genuin, så mänsklig.
Olya hade vuxit upp i en liten lägenhet, utan mycket pengar, men med en mamma som gav henne allt för att hon skulle få chansen att vara något mer än sin bakgrund.
Och ändå var Misha inte som andra. Han såg inte på henne som en kvinna med förlorade chanser eller en kvinna från «fel» sida av staden.
Han såg på henne som den han ville ha – hela hennes själ, hela hennes hjärta.
När de planerade sitt bröllop, och Misha, trots sin familjs motstånd, stod fast vid sitt beslut att gifta sig med Olya, kände Olya en blandning av skräck och lättnad.
Hennes hjärta var fullt av kärlek till honom, men också av rädsla för hans familj, för hans mamma som inte skulle kunna acceptera dem.
Och så kom den där dagen, den som Olya hade drömt om, men aldrig riktigt trott skulle komma. Hennes bröllopsdag. Klänningen, enkel men vacker, hade ett lugn i sig, precis som hon.
När hon såg sig själv i spegeln kände hon att hon var både stark och skör på samma gång. Denna dag var för henne, och för Misha.
Men när de klev in i festlokalen, kände Olya genast den kalla luften från Misha’s föräldrar, som satt där med sina distanserade blickar och höga förväntningar.
Deras ord var som isbitar som föll till marken, men Olya brydde sig inte längre.
Och mitt under festens alla skratt, när alla trodde att de skulle börja sina vanliga tal och skålar, ställde sig Misha upp. Han såg på Olya med en blick så full av känslor att hon nästan inte kunde andas.
«Det här bröllopet handlar om oss. Om oss och vår väg. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Vi köpte ett hus på landet, för att bygga något eget. Vi renoverade, vi kämpade.
Och en dag, när vi inte förväntade oss det, blev vi överfallna av två män. Jag kämpade med dem. Jag blev skadad. Men Olya höll sig lugn. Hon hjälpte mig när jag var svag.
Och det var då vi bestämde oss: Vi skulle börja om, i det där huset, med djuren och friheten.»
Misha tystnade och såg på sina föräldrar med en ny, tuff beslutsamhet. «Och när vi fick veta att de här männen var kopplade till min pappa – ja, det var som att hela världen rasade för mig.
Min pappa var en del av den här världen, en värld jag inte ville ha något att göra med.
Och nu… nu kommer han att få sitt straff. Men Olya och jag… vi kommer att bygga vår framtid tillsammans, vi kommer att leva vårt liv på våra egna villkor.»
Och när han slutade prata var tystnaden på festen tung. Misha’s föräldrar satt där, chockade. Men för Olya och Misha var det en ny början.
Ett liv utan löften om pengar eller ära, men med allt det där som egentligen betyder något – kärlek, mod, och en gemensam framtid.
