Maxim satt på soffan, blicken låst vid väggen framför honom. Det var som om han försökte hitta rätt ord i sprickorna i tapeten, men de ville inte komma. Till slut bröt han tystnaden:
«Sonja, idag träffade jag min mamma av en slump. Hon frågade om hon får komma på Ksenias födelsedag.»
Sonja vände inte på huvudet. Hennes röst var iskall, som om den kom från någon annan, någon mycket långt borta: «Jag vill inte prata om det.»
Maxim kände hur en kall kår rörde sig längs hans ryggrad, men han försökte ändå hålla sig lugn.
«Sonja, kanske vi kan förlåta henne? Det har gått två år nu. Det kanske är dags att lägga det bakom oss.»
«Två år?» Sonja flög upp ur stolen och såg på honom med brännande ögon. «För mig har det varit två år av helvete! Hur ska jag kunna förlåta det hon gjorde mot mig?»
«Sonja, vi kan inte hålla fast vid det för alltid. Det handlar om Ksenia, inte om oss. Hon älskar ju verkligen barnet.»
Sonja skakade på huvudet, och ilskan i hennes ansikte var omöjlig att dölja. «Nej. Jag vill inte ha henne här. Inte nu, inte någonsin.»
Maxim kände hur hans egen ilska började bubbla upp, men han försökte hålla tillbaka. «Det är min mamma, Sonja.
Jag vill att hon ska vara en del av vårt liv. Och vi båda bär på det här, inte bara hon. Varför ska hon vara den som får betala för allt?»
«Haha, så det är så du ser på det?» Sonja var på väg att explodera. Hennes ögon var blixtrande av raseri.
«Jag vill att hon ska komma! Och om du inte gillar det, så får du ta Ksenia och gå. Ni kan fira utan oss!»
Sonja gjorde en snabb rörelse mot dörren. «Då går jag, när jag vill!» Och utan att ge honom en blick stormade hon ut.
För många var Sonja en bild av perfekt lycka. En vacker man, ett eget hem, en svärmor som överöste henne med omtanke. Hon hade blivit en symbol för alla andras drömmar.
Och för Sonja själv var det inte så långt från sanningen. Hon talade ofta om sitt liv som om hon levde i en ständig saga.
«Tänk er!» – sa hon med ett leende en gång på jobbet. «Nina Petrovna övertalade Maxim att köpa en päls till mig. Hon sa att det var för kallt vid busshållplatsen.
Jag byter ju buss två gånger för att komma till jobbet!»
Eller en annan gång, strålande: «Nina Petrovna skickade hem en matleverans till oss! Hon kollade om vi hade tillräckligt med mat, och på kvällen kom ett bud med hela veckans förråd!»
Och så den där gången efter att Ksenia fötts: «Min svärmor köpte en ny iPhone till mig! Jag hade bara nämnt att jag ville ha en, och så plötsligt var den där!»
Kollegorna såg på henne med avundsjuka. «Du har verkligen allting, Sonja.»
Och hon log, för hon visste att det var sant. «Det är mer än så,» svarade hon, full av glädje.
När hon var gravid överöstes hon med beröm från Nina Petrovna. Det var som om hennes svärmor var den mest omtänksamma och generösa kvinna på jorden.
«Det är så fina frukter du får varje vecka!»
«Nina Petrovna ordnade så att jag träffade den bästa doktorn! Hon ville att jag skulle vara helt säker på att allt var bra.»
«Allt jag vill ha, hon bara fixar! Om jag bara nämner något, så dyker det upp.»
Och så var det allt det där lyxiga: den vackra halsduken,
de dyra handskarna i äkta päls och läder – alla små gåvor från svärmodern som fick Sonja att känna sig som den mest omhändertagna personen på jorden.
Men när Ksenia föddes, började något förändras. Nina Petrovna började dyka upp varje dag.
Hon tog över allt: barnet, matlagningen, tvätten, och det som förut hade varit Sonjas värld var nu någon annans.
Sonja började känna sig som en åskådare i sitt eget liv. Hennes svärmor bestämde vad hon skulle äta, när hon skulle sova, hur hon skulle ta hand om Ksenia.
Och värst av allt – hon gjorde det med den där överlägsna, nästan nedlåtande tonen.
«Du äter för lite, Sonja! Ingen undrar att du inte har tillräckligt med mjölk till barnet!»
«Jag äter ju!» försökte Sonja förklara, men hon kände sig mer och mer utmattad för varje dag.
«Du måste äta mer! Drick mer! Du kan inte ge Ksenia bra mjölk om du inte tar hand om dig själv.»
Det var som om hela världen höll på att rasa samman, och Sonja, som tidigare varit så stark, var nu en bräcklig skepnad, vaggande på gränsen till kollaps.
När hon bad Maxim om hjälp var hans svar alltid detsamma: «Jag har pratat med mamma. Hon ska inte komma så ofta.»
Men Nina Petrovna kom ändå. Och varje gång hon ringde, varje gång hon kollade på Sonjas mat, varje gång hon ifrågasatte varje steg hon tog, var det som om Sonja förlorade en bit av sig själv.
Och en dag brast det. Sonja exploderade.
«Varför måste du hela tiden lägga dig i?!» skrek hon, tårarna sprutade ur ögonen.
«För att jag gör det för Ksenia!» svarade Nina Petrovna iskallt. «Och om du inte kan ta hand om henne ordentligt, så får jag göra det!»
Sonja hade fått nog.
En dag var hon ute med Ksenia när något fruktansvärt hände. När hon var inne på apoteket för att köpa lite småsaker, försvann barnvagnen med Ksenia.
Sonja sprang ut på gatan, gråtfärdig, ropande på hjälp. «Ksenia! Ksenia har försvunnit!»
Maxim kom så snabbt han kunde, men när han såg Sonja, chockad och andfådd, visste han att inget var som det borde.
De letade i panik genom gatorna, frågade alla de mötte – men vagnen var borta.
Sedan kom samtalet. Maxim såg på telefonen, förlorad i förvåning. «Maxim, jag har Ksenia! Hon är här hos mig!» sa Nina Petrovna, och hennes röst var kall som is.
Sonja var på väg att svimma. Hennes svärmor hade bara tagit barnet.
«Varför gjorde du det?» frågade Maxim, chockad. «Varför bara ta henne?»
«Jag ville visa din fru lite respekt,» svarade Nina Petrovna utan att tveka. «Lämnade du barnet utan uppsikt? Vad hade hänt om något allvarligt inträffat?»
Maxim var tyst. Han visste inte vad han skulle säga. «Du har ingen aning om vad du har gjort. Vi var ute och letade. Ksenia var i fara.»
Sonja såg på sin svärmor med samma kalla blick. Och den dagen blockades alla samtal från Nina Petrovna. De träffades aldrig igen.
När Ksenia nu nästan är tre år, har hon glömt bort sin mormor för länge sedan. Sonja visste att inget förtroende skulle någonsin återställas mellan dem. Allt var förlorat, för alltid.
