När Angela krävde att Stefan skulle ordna för sin åldrande far att flytta till ett äldreboende, kunde hon inte ana att detta krav skulle bli en katalysator som omkullkastade deras familjs liv på ett sätt ingen av dem hade förberett sig på.
Stefan, som var kluven mellan sin hängivenhet till sin fru och lojaliteten mot sin far, stod inför ett val som skulle riva upp det förtroende som deras relation hade byggts på och skapa sprickor i deras gemensamma grund.
Det var en vanlig morgon, när Gektor satt ensam vid köksbordet, hans händer darrande lätt om koppen med kaffe. Rummen i huset, som han och Lina hade skapat tillsammans under åren, kändes plötsligt så mycket mer tysta.
Bilder på Alex’ examen och familjens andra minnen prydde väggarna, varje foto en påminnelse om den kärlek som inte låtit sig rubbas av tidens tand.
«Du sa alltid att jag en dag skulle bli bitter när jag blev gammal… kanske hade du rätt, Lina,» mumlade Gektor för sig själv, medan hans blick vilade på det foto av henne som låg på bordet.
Trots de välbekanta bilderna och de levande minnena kändes huset plötsligt öde, som om något oväntat hade försvunnit. Lina var borta, och hennes frånvaro fyllde rummet med en kyla som var svår att skaka av sig.
En sorg blandades med en stilla vemod, och Gektor kunde inte låta bli att drömma tillbaka till de år de hade haft tillsammans.»Far, mår du bra?» Stefans röst bröt den tunga tystnaden när han kom in i köket, hans blick full av oro.
«Ja, jag mår bra. Jag bara funderar,» svarade Gektor medan han tog en ytterligare klunk av sitt kaffe, som om den var hans enda tröst.Stefan nickade och gick till spisen för att börja förbereda frukosten.
«Har du sett det nya huset? Det är ju ganska fint, eller?» frågade han med en nonchalant ton, men Gektor kunde höra den dolda osäkerheten.
«Ja, det är fint… men jag kommer nog aldrig riktigt att känna mig hemma här,» svarade Gektor med en viss sorg i rösten. Han såg på sin son, på hans försöka att finna balans mellan vad som varit och vad som nu var deras verklighet.
Angela kom in i rummet, hennes klackar ekade mot golvet och hennes blick svepte snabbt över dem båda innan hon vände den mot Stefan. «Vi måste vara ute om en timme. Det är mycket kvar att göra,» sa hon, den undertryckta tonen i hennes röst var omöjlig att missa.
«Jag vet, Angela. Jag kommer strax,» svarade Stefan, men hans röst var pressad, hans händer rörde sig nervöst över bänken.Angela rullade med ögonen och vände sig bort.
«Bra. Men du vet hur viktigt det är att vara punktlig,» sa hon innan hon vände sig mot dörren, men inte utan att kasta ett snabbt, nästan skarpt ögonkast mot Gektor. Denna blick, denna tysta kritik, var som en osynlig vägg som restes mellan dem.
«Far, har du sett mina nycklar?» ropade Stefan från vardagsrummet. «Nej,» svarade Gektor medan han började gå mot dörren. Just som han skulle passera hörde han Angelas röst från sovrummet.
«Du förstår ingenting, Stefan. Han måste bort. Jag har redan ordnat ett boende för honom. Du behöver bara köra honom dit.» «Angela… snälla,» försökte Stefan, men han förlorade snabbt sin styrka.
«Inget ‘snälla’, Stefan. Antingen går han, eller så går jag. Du måste välja.» Gektor stod som förstenad. Angelas ord var som knivhugg och lämnade honom stum av chock och förvirring.
Middagen var tung och fylld av stilla anklagelser. Angela tog bort Gektors tallrik utan att han ens hade hunnit ta sin sista tugga. «Jag är inte klar,» mumlade han, men hon var obeveklig. «Du har ätit tillräckligt,» sa hon kallt, hennes ögon undvek hans blick.
Stefan öppnade munnen, som för att säga något, men stängde den igen utan att ett ord släppte ut. Gektor kände hur avståndet mellan dem växte, och han visste innerst inne att något inom dem hade förlorats för alltid.
Efter middagen drog Angela sig tillbaka till sovrummet, och Stefan följde efter, hans sinne synligt delat mellan två världar. Några minuter senare hörde Gektor deras dämpade röster genom väggarna, men de kalla och hårda orden hördes ändå tydligt.
«Du måste välja, Stefan,» hörde han Angela säga med en genomträngande ton. «Han måste till ett hem. Annars…» Gektor kunde inte längre stå ut. Hans tankar var kaotiska när han långsamt vandrade genom huset, som nu kändes mer som ett fängelse än ett hem.
Nästa morgon vaknade Gektor tidigt, hans väska låg vid hans fötter. Stefan kom in i köket, hans ansikte var grått och trött.»Far… vi behöver prata,» sa Stefan, hans ord bar en osäkerhet.
Gektor såg på honom, hans blick fylld med en konstig blandning av sorg och acceptans. «Det är okej, min son. Jag förstår.»Stefan öppnade munnen för att säga något, men Gektor hejdade honom med en vänlig gest.
«Det är bra,» sa han med en starkare röst, som om han ville ge sin son friheten att fatta sitt eget beslut. «Du måste leva ditt liv. Jag hindrar dig inte.»Tystnaden mellan dem var tryckande, som om alla ord som behövdes hade uttalats och lämnat en lång, ödslig ekon.
Efter en lång paus vände Stefan sig mot dörren och började ta fram nycklarna.»Jag har bestämt mig,» sa Stefan, när de båda var på väg ut genom dörren.»Du kommer inte hem. Du följer med mig.» «Vart?» frågade Gektor, helt oförberedd på svaret.
«Vi åker till Frankrike. Vi träffar Alex där. Du kommer att bo med oss.»»Men Angela…?» Gektor kände en klump i halsen.»Jag sa till henne att det är slut. Hon vet nu,» svarade Stefan lugnt.
Flygresan var lugn. Himlen var blå, mjuk och mild när de landade. Men Gektor, utmattad av allt som hänt, kände knappt någon glädje. Men när han såg Alex på flygplatsen och barnen rusade mot honom, fylldes hans hjärta med en värme han saknat så länge.
«Farfar!» ropade barnen i kör och Gektor kände ett svagt leende sprida sig på hans läppar.»Välkommen hem, pappa,» sa Alex, och Gektor kände en kärlek och frid som han trott var förlorad.
Det var början på ett nytt kapitel. Ett kapitel där han inte längre var den gamle Gektor, utan en far som återfann sin tro på en kärlek som aldrig helt försvunnit.
