Jag satt där, krökt ihop, som om jag ville försvinna. På båda sidor om mig rullade en våg av förnedrande ord, och jag var maktlös.
Valentina Alexandrovna, min blivande svärmor, förlorade inte en sekund på att kasta anklagelser mot mig.
Varje ord var som en knytnäve som slog mot mig. Det värsta var att Slawa, min fästman, inte sa ett ord för att stoppa henne. Han satt bara där och nickade som en död skepnad.
Slawa och jag hade varit tillsammans så länge vi kunde minnas.
Vi hade känt varandra sedan barndomen, när mina föräldrar flyttade till området.
Jag mindes hur mina stora glasögon blev föremål för hån i skolan, men Slawa, den starkaste killen i klassen, hade snabbt ställt sig på min sida.
— Rör du Zhenya, får du räkna med mig, — hade han sagt, och alla tystnade.
Från den dagen var vi oskiljaktiga. Slawa skyddade mig, och jag hjälpte honom med skolarbetet. Det var en balans, en symbios: hans fysiska talang och min akademiska förmåga.
Slawa var populär bland mina föräldrar. Han var charmig, atletisk och full av liv.
Men trots hans goda sidor var hans akademiska prestationer inte något att skriva hem om. Hans problem låg inte i brist på intelligens, utan i hans extrema passion för sport.
Jag stöttade honom, och han stöttade mig.
Men det fanns en person som inte gillade oss: Valentina Alexandrovna, Slawas mamma.
Jag minns vårt första möte som om det var igår. När jag kom till deras hem för första gången hörde jag hennes viskningar:
— Slawa, tycker du verkligen om den här «glasögon-tjejen»?
Jag hörde varje ord, men sa inget. Jag förstod direkt att hon inte gillade mig.
Hon såg på mig som något under henne, en «vanlig» tjej, inget speciellt.
Slawa försökte försvara mig:
— Mamma, Zhenya är fantastisk. Och hon kanske inte är som alla andra, men det är just därför jag tycker om henne.
Men Valentina var inte intresserad av att höra. Jag blev snabbt medveten om att vi var på helt olika nivåer, och att hennes syn på mig förmodligen aldrig skulle förändras.
Ändå var jag fast besluten att göra mitt bästa för att stå ut.
Vår relation fortsatte att växa, trots alla hinder. Slawa och jag gick på samma universitet, men vår väg var inte lätt.
Jag stöttade honom i studierna, och han stöttade mig genom sina sportframgångar.
Vi kämpade oss igenom våra respektive områden, och visste att vi var på väg mot en framtid tillsammans. Vi var nästan för bra för varandra, och ändå kändes det rätt.
Vid slutet av vårt fjärde år började frågan om bröllopet komma upp allt oftare.
Våra föräldrar började planera och prata om detaljer, och det var tydligt att vi båda var på väg att ta steget. Våra karriärer var i antågande, och framtiden såg ljus ut.
Men som alltid kom ett bakslag: Slawas föräldrar ville ta kontroll.
De hade sina egna idéer om vad som skulle hända, och de var inte rädda för att uttrycka dem. En kväll ringde Slawa och berättade att hans föräldrar ville träffa mig.
— Zhenya, vi måste prata. Mamma och pappa vill träffa dig, — sa han. — De har något viktigt att säga om vårt bröllop.
Jag var förvånad. Varför inte mina föräldrar också? Vi skulle ju göra det här tillsammans.
Men Slawa var undvikande, och jag förstod att något var på gång.
När jag kom till caféet var Slawas hela familj redan på plats, och stämningen var långt ifrån vänlig.
Valentina såg på mig med en blick som nästan var triumferande. Slawa såg obekväm ut. Det var något som inte stämde.
— Zhenya, vi har något viktigt att berätta, — sa Slawa och försökte le, men det var något obekvämt i hans ton.
— Mamma har köpt en lägenhet till oss. Den står på mitt namn, och du kommer att betala för hypotekslånet.
Orden träffade mig som en blixt. Jag kände hur marken försvann under mig. Det var en fälla. En finansiell fälla. Hur kunde de ens tro att jag skulle acceptera något sådant?
— Vad säger du? — utbrast jag. — Du vill att jag ska betala för en lägenhet som inte ens är min?
Och just då kom Valentina in i bilden. Hennes röst var kall, och varje ord var som en knytnäve.
— Vad förväntade du dig, Zhenya? Slawa är min son, och om han ska dela sitt liv med dig, måste du också bidra.
Det är så här det fungerar. Du kanske är smart, men du är bara en vanlig tjej, som så många andra.
Jag kände hur mitt hjärta bultade. Var detta vad jag hade kämpat för?
För att bli behandlad som någon som inte ens räknades? Jag tittade på Slawa, men han var tyst. Hans blick undvek min.
Jag satte handen på bordet, kände hur värmen steg i mig.
— Du vet vad? Det här är inte för mig. Om ni inte ens kan respektera mig tillräckligt för att ge mig en rättvis chans, då är detta över.
Jag tog av mig ringen som han gett mig, och utan ett ord lämnade jag caféet. Jag hade inget mer att säga.
När jag kom hem berättade jag för mina föräldrar vad som hade hänt.
De var lika chockade som jag, men vi alla förstod en sak: det var bättre att stå ensam än att leva i en relation där ingen respekterade mig.
Slawa skickade ett meddelande senare på kvällen. Jag hade förväntat mig en ursäkt, men istället skrev han:
— Du har verkligen varit otrevlig. Vi försökte ordna allt för oss, och du klagar på småsaker. Är det så här någon som älskar beter sig?
Jag svarade honom, kanske mer för mig själv än för honom:
— Och är det verkligen kärlek att sätta den man älskar i en sådan skuld?
Och där och då insåg jag att det var över.
Jag var inte beredd att gifta mig med någon som inte respekterade mig. Jag skulle hellre gå vidare ensam än att tillåta någon att kontrollera mitt liv.
