— Varför sa du inte något tidigare? — Anton släppte nycklarna på bordet, och de föll med ett hårt ljud. Hans blick var fylld av ilska. — Det var vårt hus, Nastja! Vår framtid, våra beslut!
Nastja stod tyst framför honom, med armarna i kors, och hennes ansikte var som en mur.
Det här ögonblicket hade varit oundvikligt. Från den dagen då hon utan att fråga honom sålt stugan, så visste hon att en sådan här konfrontation skulle komma.
Stugan, som hade varit familjens i åratal, hade aldrig haft samma känslomässiga betydelse för henne som för Anton. För honom var det en plats fylld av barndomsminnen och förlorade somrar.
— Jag orkade inte längre se på det där övergivna huset, — sa hon och försökte hålla tillbaka sin ilska. — Det var en börda, Anton. En plats som inte längre betydde något för oss.
Anton stirrade på henne, som om han försökte förstå, men hans ilska var obeveklig.
— Vi har ju aldrig åkt dit. Vad skulle vi med ett gammalt, förfallande hus till?
Hennes hjärta slog hårt. Hon visste att den platsen var viktig för honom, men hon visste också att han, sedan föräldrarnas död, hade undvikit den.
Det var som om han inte längre kunde bära de smärtsamma minnena därifrån.
— Anton, hör på mig, — hennes röst var låg men ändå fast. — Vi skulle aldrig ha återvänt dit. Att sälja var den enda lösningen. Pengarna kan vi använda för något som faktiskt betyder något för oss nu.
Anton spottade ut ett bittert skratt och kastade nycklarna mot bordet. Ljudet ekade genom rummet.
— Den bästa lösningen för vem? För oss båda, eller bara för dig? — hans röst var skarp, hans blick genomträngande. — Du frågade aldrig mig. Du gjorde allt själv.
— Du bestämde för oss utan att ge mig en chans!
Nastja tog ett djupt andetag. Hon visste att hon hade handlat fel, men hon kände att det var ett nödvändigt steg för att frigöra sig från det förflutnas tyngd.
Det gamla huset hade blivit en börda — på alla sätt. Ekonomiskt, tidsmässigt och känslomässigt.
— Du förstår inte vad det här betyder för mig, — Anton talade tyst, nästan sorgset. — Det var inte bara ett hus. Det var mina föräldrar, min barndom, vår tid där…
Han tystnade och stirrade ut genom fönstret, som om han försökte fånga bilder från en förlorad tid. De varma somrarna när livet var enklare, när allt kändes möjligt.
Han mindes stunderna när han och hans pappa reparerade taket tillsammans, när hans mamma stod vid spisen och kokade sylt. Allt detta var borta nu.
Nastja gick fram till honom och tog hans hand, försiktigt, som om hon var rädd att förlora honom i nästa andetag. Hennes hjärta var fyllt av konflikt — bärande både på skuld och på en desperat vilja att förklara sig.
— Anton, — sa hon, hennes röst mjuk men säker, — jag vet att det gör ont. Jag har gjort ett misstag. Jag borde ha pratat med dig först, men jag trodde vi aldrig skulle återvända dit.
— Ja, nu gör vi inte det, — hans röst var som ett knytnävsslag. — För nu finns inget kvar.
Veckorna gick, men Anton drog sig allt längre bort. Deras samtal blev kortare, mer avlägsna, tills de nästan inte talade alls.
När han kom hem från jobbet satte han sig tyst vid bordet, åt sin middag i tystnad, och gick tidigt till sängs.
Nastja kände hur deras relation sakta smulade sönder, och att hennes beslut om stugan bara förvärrade det.
En kväll försökte hon igen.
— Är du fortfarande arg för stugan? — frågade hon försiktigt under middagen.
Anton lyfte blicken från sin tallrik. Hans ögon var fyllda av en tung, outtalad sorg.
— Jag vet inte längre, — sa han efter en lång paus. — Jag känner bara att vi ser på livet så olika, Nastja. Du har en helt annan syn än jag. Och det skrämmer mig.
Nastja kände en kall hand greppa hennes bröst. Hon förstod att något hade förändrats, att deras värderingar inte längre stämde överens.
— Vi kanske kan hitta något nytt, — sa hon, ivrig men försiktig. — Ett nytt hem, en ny start.
Anton skakade på huvudet.
— Det handlar inte om ett nytt hus, Nastja. Det handlar om hur du valde att göra allt ensam. Du pratade aldrig med mig. Du gjorde ditt eget beslut.
Och det här är inte första gången du gör så.
De orden träffade som en knytnäve i magen. Hon förstod nu att konflikten inte bara handlade om huset. Det var mycket mer.
Det här hade pågått länge. Hon hade ofta fattat beslut utan att fråga Anton, för att hon trott att hon visste bäst. Men Anton hade slutat känna sig hörd. Inte som hennes partner.
— Du litar aldrig på mig, — viskade han, hans röst bruten. — Och det slår sönder allt vi hade.
Nastja ville säga något, men orden satt fast i halsen. Hon förstod nu att hon under åren hade blivit för självständig, att hon inte längre såg Anton som sin jämlike, utan mer som någon vid sidan om.
Och nu var det kanske för sent att ändra på något.
Nästa dag bestämde Nastja att hon måste tala allvarligt med Anton. Hon kunde inte låta deras äktenskap rämna på grund av en sådan konflikt.
— Anton, — sa hon när hon kom in i rummet där han satt med en bok. — Vi måste prata. Jag vet att jag har gjort fel, och jag vill förändra det.
Anton la ner boken och såg på henne. Hans blick var trött, genomträngande.
— Vad vill du säga?
— Jag vill vinna tillbaka ditt förtroende, — sa Nastja med en fasthet. — Jag lovar att aldrig igen fatta beslut utan att vi är överens. Jag vill att vi bygger allt tillsammans. Vårt hem, vår framtid.
Anton var tyst länge, funderade på vad hon sagt. Han visste att hon behövde tid för att förstå sina egna misstag, men hans ilska var inte borta.
— Jag vet inte, Nastja, — sa han till slut. — Jag behöver tid att bearbeta det här.
Nastja nickade långsamt. Hon visste att deras äktenskap hängde på en skör tråd, och bara tiden skulle visa om de kunde hitta tillbaka till varandra.
— Du förstår inte, — sa Anton, hans röst bitter och skärande.
— Det var allt som var kvar av mina föräldrar, Nastja! Det här huset var en del av mitt liv. Förstår du det? Eller är det bara förlorat för dig?
